När norrlänningen åkte till Nässjö för KP, förändrades livet för dottern
MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.
SOMMARLÄSNING:
DAGENS KAPITEL AV ANDERS GUSTAVSSON:
Det ”lilla” handikappet
– Lift your knee high and walk in slowmotion, säger Eszter.
– Va fasiken gör vi här? – tänker jag.
Vår familj som bor i Arvidsjaur består av mig Anders, mamma Gunilla, barnen Elin, Marcus och Sandra – som alla är födda samma dag. Vi var andra omgången gäster efter starten 1997 för Move & Walk på Höglandsborg i Nässjö. Elin har en lätt CP-skada, vi hade inte alls tänkt åka med henne, utan med hennes bror Marcus, som är i en betydligt svårare situation.
Ekonomin var väl den största orsaken till att vi tänkte prioritera Marcus, som vi tyckte hade ett större handikapp, men när Eszter var på besök i Luleå och sade att det borde räcka med en månads vistelse i Nässjö för Elin bestämde vi oss för att även hon skulle få åka. Föräldrar och svärföräldrar ställde genast upp med ekonomisk hjälp. Jag var skeptisk till vad Eszter hade sagt, men tänkte ändå att det var bra att få träningstips från alla håll. Sjukgymnaster och läkare hade sagt att det inte fanns något annat att göra än att stretcha och operera. Elin hade gjort en förlängning av hälsenan, men hur mycket vi än stretchade så började foten på nytt att vika sig nedåt, foten ville gå på tå.
Det hade gått två veckor efter skolstarten i första klass och Elin hade redan problem, inte med skolkamraterna utan med lärarna.
– Hur skall det gå? Hon går så dåligt i trappen, sa de.
– Vad skall hon göra till våren när de andra åker skidor, sa gymnastikläraren.
Marcus passade i specialklass, men Elin passade inte in någonstans i skolans planer. Hur mycket Elin förstod av detta vet vi inte, men hon ville själv göra ett försök på Move & Walk.
Jag hatar institutioner. Medan Elin var helt lugn var jag väldigt nervös över vad som skulle möta oss i Nässjö. Jag har björnskinn på väggen, har tävlat framgångsrikt i yxkastning och armbrytning, arbetat i flottningen och i skogen, har ett rykte som en macho man. Jag anser mig ändå som en hjärnflexibel person som inte ser ner på någon annan människa oavsett hudfärg, politisk färg eller hårfärg, men nu var jag livrädd. Personalen skulle slita av oss alla hjälpmedel, vrida av ben och armar på barnen innan man hann reagera.
Första träningspasset: Vi sitter alla i en ring på små stolar. Barnen är i åldrarna 7-9 år.
– Ta det lugnt, det är barnen som ska träna, inte vi, säger Stina till mig. Elin skrattar. Jag var avslöjad.
Efter första veckan visste jag inte vad jag skulle tro längre. Elin gjorde vissa framsteg. Själv hade jag gjort stora framsteg i mötena med livsglädjen som andra föräldrar och barn visade. Jag var inte längre på en institution.
Samtidigt som Eszter och Andrea lekte fram de timmar vi tränade kunde man inte ta miste på deras professionella bakgrundsfärg.
– Sedan då? När har du tänkt att hon skall klara det själv om du gör allt, sa Eszter.
Det kändes så förbaskat bra att få en bestämd tillrättaläggelse. Jag kunde ha blivit förbannad men blev snarare lycklig när jag förstod att här var det inget annat än barnen som kom först. Elin kände det också. Nu var det Elin som bestämde. Det var hennes rum. Det var hennes träningslokal och jag var i princip ett av hennes träningsredskap.
Andra veckans torsdag var man överväldigad av den vilja barnen visade.
– Ja, jag klarade det, hör jag Matilda säga.
Elin och jag vänder oss om för att se vad som händer. Matilda ställer sig själv upp från golvet för första gången i sitt liv.
– Nu behöver ingen vänta på mig längre när jag ramlar, säger Matilda till sin pappa.
Även om inga tårar kom grät jag av glädje över andras barns framsteg lika mycket som av mitt eget barns. På fredagen ställer sig Matilda upp tio gånger i rad. Samma fredag går Elin i det närmaste perfekt.
Jag skall hem och Gunilla skall byta av mig. Vi träffas i Stockholm. Gunilla blir överväldigad när hon ser hur Elin går. Själv vill jag inte hem. På tåget tänker jag på att vi ”friska” kategoriserar handikappade i svårighetsgrader utan att bry oss om människan bakom. Elin med sitt ”lilla” handikapp, som var så stort för henne. Hur hon växte i sitt självförtroende på bara fjorton dagar. Jag tänker på när pappa Göran visar Jesper fel på övningen. Sjuårige Jesper tittar på Eszter och säger på perfekt engelska.
– But you said someting different.
Jag tänker på när Isaks mamma tillfälligt inte är tillgänglig och han ger mig förtroende att hjälpa honom på toaletten.
– Ett, två, tre, fyra… tjugo, tjugoett, du, det kom på tjugoett.
Jag tänker på när Matilda ställer sig upp och hennes ”problem” med de många friarna.
Magnus som jag diskuterar rovdjur och sport med. Jag tänker på Kalle, där jag förmodligen skulle förlorat i armbrytning. Det slår mig att de fjorton dagarna jag varit på Move & Walk har präglats av en framåtanda och optimism hos föräldrarna och inte minst hos barnen, som jag aldrig upplevt tidigare.
Jag tänker på Eszter och Andrea som tränade med oss. Bara det att barnet kommer först och att man visar sitt intresse överträffar hela den ointresserade barnläkarkåren i Norrbotten med hästlängder. Det är kanske så att Socialstyrelsen, landstingen och barnläkarna har svårt att ta av sig sin storhetsvansinneskostym inför en kunskap som kommer från ett land som skall vara mindre utvecklat än vårt, men om jag vore barnläkare skulle jag bli väldigt nyfiken istället för att sticka huvudet i den Norrbottniska graniten.
Efter det att Elin kom hem från Move & Walk har ingen läkare eller sjukgymnast någonsin frågat hur det gick för henne. Barnhabiliteringen är egentligen inte intresserad av barnen eller någon metod som hjälper dem, utan de är de ekonomiska anslagen som intresserar. Den ”vetenskapliga”, egoistiska nonchalansens högborg. Så känns det i alla fall.
Det är midsommarafton 1997, sommaren efter träningen som skedde i april.
– Elin vann hundrametersloppet, säger Kenny, far till några barn som var med och sprang.
– Nej, det måste vara Sandra (Sandra och Elin är väldigt lika), säger jag.
Fem pojkar, Elin och Sandra tävlar i sprint. Ett nytt lopp tycks vara på gång och nu tittar även jag på. Elin vinner! Hon vann! Hon vann över habiliteringsläkarna! Sjukgymnasterna! Landstingspolitikerna! Skolan! Mig, och hela den korrupta jävla världen.
Anders Gustafsson, pappa till Marcus, Elin och Sandra
FOTO GINTARE MULLBACK
Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:
Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.
Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter
Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.
MEDVERKAN
Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se
Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.
Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.
Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.
