Publicerad 2 kommentarer

Move & Walk har fått oss att ändra på hela vårt sätt gentemot Amanda

Amanda o PetronellaMITT KP – fördjupning är en kategori där Mullback Bloggar samlat en omfattande dokumentation om personer som har lång erfarenhet av Konduktiv Pedagogik. Amandas historia börjar med ett kapitel ur ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” sammanställda av Karsten Inde, berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

LÄS BREVET FRÅN AMANDAS FAMILJ 1999:

Vår dotter är CP-skadad. Hon heter Amanda och är 4,5 år. Hon kan varken sitta, krypa eller gå själv, men med den rätta hjälpen kan hon betydligt bättre än förut. Utan Nässjö och Move & Walk hade hon inte varit den hon är idag. Amanda kan inte tala, men gör sig förstådd ändå på ett jättebra sätt. Efter det att vi varit i Nässjö har Amanda fått ett enormt självförtroende. Hon kan, hon vill och hon försöker in i det sista, och det är ju huvudsaken.

Våren 1997 läste vi en annons i tidningen om en flicka som varit i Nässjö. Det var då vi tog kontakt med Move & Walk. Efter nio månaders väntan fick vi komma dit och det var då som det hände mest med Amanda, fysiskt i alla fall: Efter första gången i Nässjö kunde vi lämna tillbaka hennes handikappsstol. Nu sitter hon i en vanlig Tripptrapp-stol, som en vanlig flicka. Hon kan nu sitta längre stunder själv, dock med tillsyn och hon vet nu hur man går med sina fötter.

Hon går gärna med rollator, men med hjälp för hon korsar sina ben.

Nu har vi varit i Nässjö tre gånger och skall åka dit igen för fjärde gången om tre veckor. Sist när vi var där så utvecklades Amanda mentalt mest. Vi har jobbat mycket med att Amanda skall svara andra människor, så som hon svarar mamma och pappa. Det gör hon nu, för det mesta i alla fall. Det är klart att när någon både frågar och svarar åt en, är det ju svårt att hinna med. Jag har ofta fått påpeka att Amanda inte är utvecklingsstörd:

– Hon förstår vad du säger, men man får bara vänta lite, så svarar hon själv.

Amanda älskar att vara i Nässjö. Hade hon fått bestämma så hade vi nog varit där jämt. Där är hon en i mängden, en som alla andra. Hon är inte sämst jämt, utan till och med rent av bäst ibland. Vi trivs också bra där, trevlig personal och trevliga föräldrar att både skratta och gråta med. De vänner man får i Nässjö är inte som andra, vanliga vänner. Vi har något gemensamt på något sätt. Alla har varit med om något speciellt, som alla vi förstår. När vi var där första gången blev vi kompisar med en familj ifrån Gällivare. Vi har hållit kontakten med dem och nu i sommar skall vi på semester tillsammans. Snacka om familjen Taikon alltså! Vi har tre barn och de har två. Fördelen är att ingen tycker att det är jobbigt om det är söligt och gapigt vid matbordet. Det är heller ingen som tar avstånd ifall det är någon som kräks eller hostar vid bordet, eller någon annanstans.

På kvällarna i Nässjö när barnen har somnat så sitter föräldrar och assistenter tillsammans och utbyter erfarenheter. Det handlar ofta om hjälpmedel eller ansökningar om vårdbidrag eller assistansersättning. Vi berättar för varandra hur det fungerar med träningen på hemmaplan och det är ganska likt över hela Sverige. Vi känner att enda gången Amanda får den träning hon behöver är när vi är i Nässjö. Det vet även Amandas två bröder. De tycker också att Amanda skall åka dit, för då blir hon så duktig. De tycker själva att det är roligt i Nässjö också förstås, de brukar vara med någon vecka, det blir så länge annars som vi inte får träffas.

Det habiliteringsteam som Amanda tillhör är faktiskt positivt inställda till Move & Walk. De tycker också att Amanda har gjort framsteg sedan vi börjat att åka dit, men de tycker att träningen är ungefär som deras egen, fast det tycker inte jag… Men det är klart, om de kunnat erbjuda oss intensivträning så hade säkert det också gett bra resultat. Men under denna termin har Amandas sjukgymnast varit på dagis för att träna henne tre gånger i veckan, vilket man både kan ha och mista.

Move & Walk har fått oss att ändra på hela vårt sätt gentemot Amanda. De har lärt oss att hon faktiskt kan och att hon inte är någon bebis. Eszter sa en gång på ett möte: – MAN HJÄLPER GENOM ATT INTE HJÄLPA! Det tycker jag var bra sagt. Man får lära sig att tänka till på varenda sak man gör, så att det blir så bra som möjligt för Amanda och så att träningen smälter in i vardagen.

Kort sagt är vi väldigt glada att Move & Walk finns här i Sverige. Hoppas att alla ni som står i kö för att få komma dit snart får göra det, så kanske vi ses.

Många kramar

Amanda Larsson med familj från Göteborg

I morgon publiceras ett  brev från Amanda själv, skrivet när hon fyllt 18 år, i övermorgon kommer ett nytt brev från mamma Petronella skrivet 2013 och på torsdag FILMEN OM MOVE & WALK-SKOLA där både Amanda och Petronella medverkar (länken fungerar från och med 2014-08-14


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Vi fick en ny inställning till vår son

Träd uppåtMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Anonym:

Utvärdering av Niklas besök

Frösunda Move & Walk i Nässjö 1999.01.11–1999.02.03

Vi är mycket positivt överraskade över de resultat vi uppnått med Niklas. Niklas har alltid varit emot träning. Så fort det har varit jobbigt, tagit emot eller gjort ont har han skrikit, bråkat och totalvägrat. Vi åkte till Nässjö med en stor portion oro. Hur skulle vi få honom att träna hårt varje dag? För det var ju meningen. Samtidigt var det vår förhoppning att deras koncept var annorlunda och så väl utprovat att det skulle fungera även på Niklas.

Niklas trivdes från början. Han tyckte det var mysigt att bo där på hotellet, som han kallade det. Han kom hem efter första veckan och berättade glatt om alla kompisar han hade fått. Det var ju en fantastisk miljö för honom. Stora handikappanpassade ytor, massor av barn och de flesta med rullstol. Efter en tid frågade han varför han behövde åka ända till Nässjö för att ha så många kompisar!?

Träningen var hela tiden i grupp, 6-8 barn, med en konduktor som ledare. Konduktorn hade flera assistenter i gruppen som hjälpte oss med rörelserna. Första veckan var Niklas i s k eftermiddagsgrupp med träning mellan kl 14-16, vilket vi innan tyckte var kort tid, men det var hård träning och mycket benövningar, stå- och gåövningar. Många tyckte att två timmar var nog, för att hålla koncentrationen uppe och för att orka. Andra veckan beslutade konduktorn att flytta Niklas till förmiddagsgruppen, vilket innebar träning mellan kl 9-13. Här var finmotorisk träning inlagd också och barnen åt lunch i träningslokalen för att träna på att sitta rätt och ha en bra ätställning m m.

Under träningspassen var Niklas mycket duktig och försökte verkligen göra alla rörelser. Någon gång blev han ledsen eller arg när det tog emot. Konduktorn anpassade rörelserna för varje barn, så att de hela tiden gjorde på gränsen till vad de förmådde. Niklas gjorde rörelser som vi aldrig vågat göra med honom, bl a knästående, stå på alla fyra och att sitta på golvet med raka ben och stödja på raka armar bakom ryggen. Detta är exempel på vad han lärde sig efter en tids övning.

Niklas blev mycket mindre spänd i hela kroppen och därför lättare att hjälpa i ADL-situationerna (ADL =AllDaglig Livsföring). Axlarna tränades mycket och därmed ökade rörligheten avsevärt. Vi som medhjälpare fick handledning så att vi vågade ta ut svängarna och ”tvinga” fram riktiga rörelser, vilket vi inte hade vågat tidigare.

Något som också var en fin upplevelse var, att vi som föräldrar kände oss riktigt stolta och imponerade över Niklas. Han var mycket tålig, duktig och träningsvillig. Det var underbart att få uppleva detta. Hela vår syn på honom blev mer positiv.

Niklas har efter hemkomsten fortsatt med träningen hemma nästan varje kväll. Han har fortsatt att hitta muskler och färdigheter som han ej haft tidigare. Både han och vi har blivit mer motiverade. Ibland påminner han oss om träningen!

Det fanns också sådant på Move & Walk som inte fungerade så bra. Konduktorn hade fullt upp att göra, så det fanns för lite tid till personliga råd och samtal. Ett annat exempel är maten. När Niklas åt skulle vi titta på och hjälpa till och när han hade ätit färdigt var det strax dags för oss att äta. Många levde på snabbmat. Det var lite stressigt mellan träning och skola. Endast en timme för dusch, om- klädning och föräldrars lunch. Vissa barn skötte därför om skolarbetet själva, men Niklas ville till skolan och tyckte den var rolig. Det var en mycket bra lärare och han träffade också kompisar i skolan.

Vi är mycket nöjda med vistelsen på Move & Walk och kommer att göra allt för att få åka dit igen.

Anonym


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Jag hade alltid undvikit kontakter med andra handikappade

galler husMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Thomas Ottosson:

Jag heter Thomas Ottosson och jag är 28 år gammal.

Jag deltog under veckorna 19-26 i den träning som anordnats av Frösunda Move & Walk i Nässjö. Jag hade inga större förväntningar på vad träningen skulle kunna åstadkomma för mig, eftersom jag aldrig deltagit tidigare. Det var första gången på över 10 år som jag deltog i någon organiserad träning, eftersom när jag var yngre upplevde att den traditionella sjukgymnastiken inom landstinget inte gav mig någonting. Som gående CP-skadad har man alltid fått höra att man är så lätt skadad och att man är i ett så bra skick, eller så är man för gammal för omfattas av den hjälp som trots allt finns att tillgå.

De fyra första veckorna var ett personligt lyft för mig. Jag har tidigare undvikit kontakter med andra handikappade eftersom jag tyckt att jag hade nog med mitt eget handikapp. Det var därför mycket nyttigt för mig att få träffa andra handikappade och utbyta erfarenheter.

Träningen har gett mig en känsla av att det trots allt går att göra något åt sin situation, om man jobbar hårt för det. Känslan att efter ca 20 år återigen kunna vicka lite på tårna på vänster fot var härlig.

Jag skulle – om det fanns möjlighet – träna under en längre, sammanhängande period t ex 6-12 månader, med en vuxengrupp för att se vad den typen av intensivträning skulle kunna ge. Jag tror att det säkert kunde vara bra att ha en vuxengrupp som kunde agera som talesman för er verksamhet. Barn har ju lite svårare att sätta ord på hur de upplever träningen och vad den ger för resultat. Vad tror du om det?

Jag kände när jag var i Nässjö att jag i någon form vill arbeta med människor. Jag pratade mycket med föräldrar till barnen. Man blir verkligen beklämd när man får höra hur mycket man måste kämpa för att ens barn ska få den hjälp de har rätt till.

Det bästa med verksamheten i Nässjö är att hela människan blir sedd på ett positivt sätt. Detta kommer att äga rum igen för mig i januari-februari (om min ekonomi tillåter)!

Thomas Ottosson, Rönninge


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Ger man aldrig barnet rätt att försöka, stjäl man barnets rättigheter

blommor 2MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Anonym:

Utvärdering av Niklas besök

Floda den 24 oktober 1999

Hej,

Vår underbara dotter, Julia, har nu hunnit bli sju år och börjat i skolan. Våren/sommaren 1996, såg vi flera program på TV, bl a Lars Mullbacks ”filmen om Maria”. Ett program handlade om en ungersk conductor, Eszter Horvath, som tränade barn i en källare i Nässjö enligt en träningsmetod som kallades för ”Move & Walk”. Vi blev helt uppfyllda av dessa program.

Efter lite sökande, bl a genom RBU’s ordförande i Jönköping, fick vi kontakt med Thom Nilsson och Maria Flanagan i Nässjö, två föräldrar som var med och startade upp verksamheten i Nässjö. Kort därefter åkte jag (mamma Christina) till Nässjö för första mötet inför starten av föräldraföreningen (numera Intresseföreningen) för Move & Walk, som till en början drev verksamheten i Nässjö. Där träffade jag Eszter och vi bestämde att jag redan dagen efter skulle komma tillbaka med Julia, så att Eszter fick träffa henne. Julia, min man Björn och jag själv åkte till Nässjö och träffade Eszter (tillsammans med ca 10 andra barn och deras föräldrar). Vi blev då, för första gången, medvetna om hur mycket Julia faktiskt kunde. Eszter tog i henne och lät henne göra saker på ett helt annat sätt än vad vi någonsin vågat göra. Inga konstigheter utan bara det att ge Julia chansen att klara sig själv och inte med en massa hjälp från oss föräldrar.

Därefter åkte Julia och jag, tillsammans med mormor, ner till Ungern och tränade med Eszter och Agi. Det var otroligt upplyftande och härligt att se Julia tillsammans med de andra barnen. Träningen bestod av att sjunga, leka och träna på en gång.

Detta var i november 1996 och då var det bestämt att Eszter och Agi skulle komma till Nässjö och starta träning enligt Move & Walk. Vi hade turen att komma med i första omgången i mars 1997 och därefter har vi kommit tillbaka många gånger.

I år har vi haft förmånen att få träna flera månader i sträck, mycket tack vare hjälp från Landsting och kommun, som hela tiden varit mycket tillmötesgående. Under dessa månader har Julia utvecklats mycket rent motoriskt, men det som är mest fantastiskt är att Julia känner och visar att ”JAG KAN OCH VILL SJÄLV!” och hon tycker det är roligt. Vi föräldrar har lärt oss att inte hjälpa till så mycket. När vi inte är i Nässjö försöker vi, i mån av tid (vilket man har ont om), träna hemma och ibland tittar vi på band från Nässjö. Då är det en fröjd att se hur Julia skiner upp, sjunger med och klappar av glädje.

Det Move & Walk främst av allt har gett oss är insikten att träning ger färdighet och att det är där man måste börja. Ger man aldrig barnet den möjligheten, känns det som man stjäl en del av barnets rättigheter. I min tankevärld existerade från början bara målet att få de bästa hjälpmedlen till Julia och att det var det man skulle kämpa för. Move & Walk fick mig att tänka om fullständigt.

När det gäller Julias framtid, hoppas vi få fortsätta med vistelsen i Nässjö (med den underbara personalen som arbetar där) under många år framöver. Där får man också möjligheten att umgås med andra föräldrar, som man har så mycket gemensamt med.

Det bästa skulle naturligtvis vara att få in Move & Walk-metoden i skolan, kanske kunna starta upp en skola även i Göteborgs-regionen.

Vi skulle gärna vilja sända ett stort tack till alla de, ingen nämnd och ingen glömd, som kämpat och banat väg för våra barn, så att vi har fått denna möjlighet till träning i Sverige. Vi hoppas också att det kommer att finnas plats och ekonomisk möjlighet så att alla de som kan och vill kan få pröva på denna träningsmetod i framtiden.

Hälsningar från vår solstråle Julia Torefalk, mamma Christina, pappa Björn och syskonen Jonas och Karin i Floda


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

För behandlingen har vår Konung hjälpt till

Träd uppåtMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL OM Carolina AnderssonI:

En liten berättelse om Carolina Andersson från Okome i Halland

Vi kom i kontakt med Move & Walk efter att innan ha varit på Petö i Budapest sju gånger. Då började ekonomin att svikta, så vi fick prova den behandling som ges i Nässjö med hjälp av fonder. För behandlingen på Petö i Budapest, hade vår Konung hjälpt till, annars hade också det varit omöjligt.

Efter många om och men fick vi även nytta av kontaktdagar från försäkringskassan samt mer- kostnadsersättning, men nu är det ett minne blott. Här i Halland erkänns inte Move & Walk längre som behandling.

Nu har Hallands Landsting blivit tilldelat 80 miljoner kronor för att kompetensutveckla personalen. Detta betyder väl att dom inte kan tillräckligt? 1% av detta har räckt för att Carolina skulle ha kunnat gå idag.

Carolina har nr 8 i registret hos Move & Walk, och vad vi förstår är det över 1000 barn nu?! Tyvärr kan hon inte komma så ofta som önskat, men vi trivdes mycket bra under vistelsen. Alla var mycket vänliga och vi fick ett trevligt bemötande vid ankomsten i vecka 24, 1998.

På hemmaplan har Carolina alla tänkbara hjälpmedel. Dessutom badar och rider hon varje vecka med hjälp av LSS. Hon går i vanlig skola med assistenter och efter skolan går hon på fritids. Det är viktigt att få växa upp med sina kompisar, i motsats till – vad ”de” försökte få henne till – att få börja i en Rh-skola.

Endast föräldrar vet vad som är bäst för deras barn! Om myndigheterna lärde sig detta, skulle allt fungera sååå mycket bättre.

(SNÄLLA Halland, använd miljonerna KLOKT och bo inte på flotta hotell under utbildningen)!

Med detta önskar vi alla mer eller mindre handikappade barn EN JÄTTEHÄRLIG SOMMAR! Så tar vi nya tag till hösten.

För Carolina Andersson, Ullared


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Ingner i Nättraby har en dröm om KP

blommor 3MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Ingner i Nättraby,:

Vår historia om Move & Walk

Vi fick reda på Move & Walk genom en TV-film som Lars Mullback hade gjort om en flicka. Vi kände genast att det skulle passa vår lille son. Han älskar att träna och att få vara i centrum, då mår han som bäst. Vi ringde till Nässjö kommun som slussade oss vidare till Wolfgang och genom honom fick vi telefonnumret till Thom Nilsson, som är en av dem som sett till att Move & Walk kom till Sverige och Nässjö. Vi åkte upp på det första årsmötet som hölls innan Move & Walk slagit upp portarna.

Idag är Mårten 4 år gammal. Han har en svår CP-skada, svår EP, är begåvningshandikappad och har även en synskada. Mårten bor tillsammans med mamma och pappa. Han har två storebröder som han älskar mycket. Allt busigt är jätteroligt tycker han.

Första gången vi åkte till Move & Walk för en träningsperiod var i oktober 1997. Mårten var då 2 1/2 år gammal. Vi fick betala allt själva denna gången. Vi hade sökt många fonder och fick ca 6 000 kronor sammanlagt från dem. Det fanns tyvärr många fonder som inte ville sponsra Move & Walk-träning.

Första veckan var Mårten och hans pappa där själva. När de kom hem rusade jag (mamma), som för första gången varit utan Mårten så länge, ut till bilen för att krama om honom. När jag tog honom i famnen märkte jag genast att han blivit rak i sin rygg och lite stadigare, och då kom lyckotårarna. Detta var värt allt.

Efter första träningsperioden kände vi att något måste göras så att andra fick höra talas om Move & Walk. Vi tog kontakt med Blekinge Läns Tidning och frågade om de ville göra ett reportage. BLT nappade genast på förslaget. I december åkte vi tillsammans med BLT till Move & Walk. Vi fick hoppa in i en träningsgrupp så att de fick se hur det gick till.

Några dagar senare kom ett stort reportage i BLT. Mårten fanns på hela förstasidan och på två helsidor inne i tidningen där de berättade det mesta om Move & Walk. Vi uppvaktade politiker tillsammans med några andra och det blev fler artiklar i tidningen som tyckte om att skriva om detta. Blekinge Radio gjorde intervjuer och till slut lovade landstingspolitikerna att alla familjer i Blekinge som behövde skulle få ett provår då landstinget skulle betala behandlingen och resorna med hjälp av ”Dagmarpengar”. PUH! Tänkte vi, alltid en början.

Vår nästa träningsperiod kom i mars 1998, men ännu hade inte beslutet blivit taget. Vi kontaktade återigen politikerna. Pappret fanns på någons skrivbord men skulle beslutet hinna komma innan vi skulle upp på träningen? Att betala själva en gång till hade vi inte råd med. Men då sa Mårtens morfar, som själv har MS och vet vad ett stort handikapp innebär: ”Jag ser att det gjort nytta, klart att ni ska åka. Jag betalar träningen om det behövs. Ni får bara inte missa denna chans”. Återigen ringdes det till politikerna och tre dagar innan träningsperioden skulle börja ringde sjukhusdirektören hem och meddelade att allt var klart. Jippie! De finns inte ord för glädjen vi kände.

Nu i augusti ska vi upp för 6:e gången. Det blir vad vi än så länge vet sista gången vi får betalt av landstinget. I mitten av juni ska de ta beslut om de ska fortsätta att remittera barn och vuxna till Move & Walk eller inte. Vi håller tummarna och hoppas att de följer FoU-enhetens utredning som var positiv.

Mårten har i dagsläget varit på Move & Walk fem gånger sammanlagt varje gång har det hänt något i hans utveckling. De första gångerna utvecklades hans små men viktiga funktioner och rörelser. Han har t ex fått stadigare överkropp, han har öppnat upp sina händer som annars alltid var stenhårt knutna, han har lärt sig att ta upp armen och böja och sträcka på benen. När vi var där 4:e och 5:e gången hände inget med motoriken, men mentalt hände mycket. Plötsligt levde han inte bara i sin egen lilla värld längre, utan upptäckte mycket runt omkring, t ex de andra barnen, musiken, att det hände något runt om honom hela tiden. Mårten började jollra, han blev gladare och nöjdare.

Vi föräldrar har fått träffa andra föräldrar och fått prata. Vi har fått vara några i mängden för en gång skull. De andra vet vad man menar och hur man har det. därför att vi alla är i samma situation. Det är jätteskönt och många har blivit våra vänner. Vi ses och hörs av regelbundet.

Hemma tränar assistenterna och vi föräldrar enligt Move & Walk. På Habiliteringen har vår nya sjukgymnast inte haft tid att träffa oss så ofta. Mårten har fått rida eller simma en gång i veckan, vilket har varit jättebra för honom, men vi skulle givetvis vilja ha mer träningshjälp. En stor önskan är att det skulle finnas Move & Walk-utbildad assistenter anställda i Blekinge och att vi skulle kunna få komma till en sådan och göra träningsprogrammet och kanske träffa andra familjer samtidigt. En dröm som kanske går i uppfyllelse en dag. Det är inte en helt omöjlig dröm.

Detta var historien om familjen Ingner i Nättraby, utanför Karlskrona


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Jag är en 14-årig tjej som testat KP

fotMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Lisa Pettersson:

Vad jag tycker om Move & Walk

Jag är en 14-årig tjej som heter Anna Pettersson och jag har varit på Move & Walk. Jag tycker att jag mår mycket bättre nu än vad jag gjorde före träningen. Träningen var intensiv och gav resultat redan första veckan. Jag tycker träningsledarna var bra, men ibland fick man inte den hjälp som man ville ha. Jag var i en eftermiddagsgrupp med tre andra ungdomar, jag tyckte det var precis lagom. Men nästan varje dag efter träningen hade man träningsvärk lite överallt i kroppen.

En annan person i min grupp och jag hjälpte varandra på fritiden där uppe på Move & Walk, vi sa till varandra att gå utåt med fötterna, för vi två går inåt med fötterna. När man inte hade någon träning så tyckte jag att det var lite långtråkigt, för det fanns bara saker för barn, inget för ungdomarna. Den sista veckan kom en dator med internet och då blev det lite roligare. Vid videon var det för det mesta fullt av barn som kollade på video, så jag såg bara videofilm på TV i fyra veckor.

Jag känner att Petö-metoden har hjälpt mig en hel del. Innan kunde jag inte röra mig alls lika lätt som nu. Conductorn gav bra separata övningar. Hon visade sig verkligen intresserad av att få mig bättre. Det är så synd att inte en del landsting kan begripa att de kommer spara själva om de hjälper till med kostnaden. För desto fler gånger man kommer dit, desto bättre blir man och ju mindre stöd behöver man ifrån landstingen.

Lisa Pettersson, Alvesta


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Ett värdigare liv – Det är det handlar om

blommor 4MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Mirka Jamandiev:

Från Nässjö till Solna, på gott och ont

Vår lilla Victor är idag nästan 4 år. Han har ett allvarligt rörelsehinder med diagnosen spastisk tetraplegi med tonusväxling. Victor kan inte sitta själv, stå eller gå. Han har en bättre högersida vilket innebär att han kan använda sin högra hand lite, men de skulle krävas mycket för att kunna kalla det för bra. Victor har slapp bål och spända armar och ben, vilket gör att han är otymp- lig samt ganska jobbig att bära och träna. Victor föddes mycket för tidigt, i graviditetsvecka 24 och vägde bara 740 gram. Vid 5 veckors ålder fick han en omfattande hjärnblödning, vilket är orsaken till att han är rörelsehindrad idag.

För lite mer än två år sedan hörde vi talas om Petö-metoden via media. Vi såg en film som Lars Mullback hade regisserat och tyckte genast att detta verkade vara en bra träningsmetod för Victor. Genast tog vi kontakt med Move & Walk i Nässjö och det tog inte lång tid förrän vi blev kallade till en bedömning. Nu uppstod det problem, men vi lyckades skrapa ihop pengar som skulle räcka till Victors första träningsperiod med hjälp från vissa fonder och stiftelser, samt genom lån från mor- och farföräldrar. När Victor var ca 1 1/2 år (juni 1997) fick vi komma och träna vid Skandinaviska Move & Walk Institutet i Nässjö.

Som föräldrar hade vi stora förväntningar och förhoppningar om att Victor skulle bli mycket bättre och göra stora framsteg under dessa fyra veckor. Vi förstod inte riktigt i början att det egentligen var ett sätt för conductorn och hennes assistenter att lära oss föräldrar hur vi skall träna våra barn och hur vi skulle fortsätta när vi kom hem. Ärligt talat tror vi att vi alla blev ganska besvikna över att framstegen inte blev som förväntat, men å andra sidan blev vi mer medvetna om hur vi skulle träna och arbeta med våra barn. Den stora gemenskapen vi hade med all personal, med de andra föräldrarna, med conductorn och assistenterna går inte att beskriva. Vi upplevde fyra härliga veckor med hård träning, utbyten av erfarenheter och en stor gemenskap.

Vad vi hade svårt att förstå var att vi inte fick någon ekonomisk hjälp av varken kommun, landsting eller omsorgsnämnd. Vi fick betala allt själva. Vi såg det som ett bevis för myndigheternas motstånd till att tänka långsiktigt. Målet med träningen är ju att Victor skall få ett värdigt liv en dag, förhoppningsvis lite tidigare.

När vi kom tillbaka till vardagen och dagis så insåg Victors sjukgymnast att han hade gjort stora framsteg, men nu gällde det att fortsätta i samma takt för att Victor skulle kunna bibehålla den nivå han uppnått i Nässjö, vilket inte var lätt. Som föräldrar försökte vi få Victor att träna en stund efter dagis och på helgerna, men ofta var Victor för trött och orkade inte långa stunder. På dagis hade Victor en person som hade huvudansvaret för honom, men hon arbetade även med de andra barnen. Hon hade inte tillräckligt med tid och engagemang för att jobba med Victors träning.

Den andra träningsperioden var i januari 1998. Vi kom till Nässjö och träffade många efterlängtade gamla vänner och bekanta och många nya. Vi hade inte lika stora förväntningar som första gången, men vi visste nu att träningen var bra för Victor. Vi föräldrar mår också bra av att träffa andra föräldrar i samma situation som oss.

Vi insåg att Victor nästan inte hade gjort några framsteg alls mellan träningsperioderna i juni 1997 och januari 1998. Victor fick börja om från början och vi jobbade hårt med honom. Han kämpade så att han stupade av utmattning på eftermiddagarna. Det blev mycket skrik och tårar från Victors sida, men vi tror att det kan vara svårt för dessa små att verkligen förstå syftet med träningen.

Vi fick ingen ekonomisk hjälp den här gången heller. Vi sökte och försökte få myndigheter att inse vikten av denna träning för Victor, men fick tyvärr inget gensvar. Även denna träningsperiod fick vi alltså betala själva.

Efter perioden väntade samma sak när vi kom hem; dagis och arbete. Träningen fick vi föräldrar sköta själva på kvällar (så mycket det gick) och helger, men det räckte inte, vi räckte inte till.

Man känner sig inte längre som förälder, utan som en tränare och lyckas man inte genomföra ett ordentligt träningspass varje dag, då har man dåligt samvete för jämnan.

Vad som krävs för att barnen skall kunna bli bättre är en fungerande, funktionsuppehållande intensivträning. Det räcker inte med att man tränar 1 timme per vecka, som enligt den svenska sjukgymnastiken. Det krävs verkligen hårt arbete varje dag, och att man flätar in träningsmomenten i vardagen.

Victors tredje träningsperiod var i september 1998. Det var hård träning från början till slut. Victor kämpade fortfarande lika hårt som oss, med mycket skrik och gråt som vanligt. Vi tror att han är den som skrek och opponerade sig mest under dessa träningsperioder. På så vis vill han väl visa att han inte tycker om det, men vi som föräldrar får inte ge vika, utan fortsätta för vårt barns bästa.

Den fina stämningen mellan föräldrar och personal fanns kvar. Detta har på sätt och vis påverkat oss, och ibland känner vi att vi skulle vilja fortsätta att åka till Nässjö och träna istället för till Solna. Vi tror att det som man saknar mest under träningsperioderna i Solna är gemenskapen med de andra föräldrarna, vilken är svårt att upprätthålla när man efter träningen rusar iväg till hem och arbete.

Vi tränade i Solna i mars 1999. Äntligen i Stockholm, tänkte vi. Efter tre träningsperioder i Nässjö, efter mycket skrik och tårar, trodde vi att Victor skulle börja acceptera att träna hårt, men då kom en trotsperiod med i bilden. Vi blev tvungna att kämpa på ännu hårdare med Victor. Det var jobbigt att få Victor att göra som han skulle när han väl hade bestämt sig för att göra precis tvärtom. Efter en operation i februari 1999, adduktortenotomi, var Victors ben något bättre och han korsade och spände sig inte lika mycket. Vi såg fram emot intensivträning efter operationen, men tyvärr blev inte resultatet så givande p g a sjukdom i flera omgångar. Träningen efter denna period har blivit bättre nu sedan Victor har fått en egen resurs som är villig att träna honom under dagtid på dagis.

Vad vi nu ser fram emot är förskolan ”Pysslingen/Move & Walk”, som vi tror kommer att göra susen för våra barn. Tidigare har man försökt att få vardagen att gå ihop och drömt om ett dygn med minst det dubbla antalet timmar för att hinna med allt; dagis, arbete, träning, matträning och att vara förälder. Ibland känner vi det som om dygnets 24 timmar inte räcker till. Tiden bara springer sin väg, man hinner inte ikapp, men vi tror på den här träningsmetoden. Vi tror att det är bra för barnen att få träningen inbakad i vardagsrutinerna, för det är egentligen vad det handlar om, att så småningom klara vardagen med så lite hjälp som möjligt och på så sätt få ett värdigare liv. Vi tror och hoppas att många dörrar kommer att öppna sig för våra barn med den nya förskolan.

Vägen till ett värdigare liv kommer att vara full av svett, tårar, motgångar och ilska, men samtidigt skratt och förhoppningar. Vi är glada över att få möjligheten att kunna ge våra barn intensiv träning varje dag. När detta går i uppfyllelse kanske man har en chans att få känna sig som förälder lite då och då. Vi har anmält Victor till förskolan och vi håller tummarna för att den skall komma igång, helst tidigare än våren år 2000. Lycka till!

Mirka Jamandiev, Thilo Kaiser och Victor, Saltsjö-Bo


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Det är barnens framtid det handlar om

billekMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Familjen Pernlund-Andersson:

Efter 4 veckor är skillnaderna tydliga

Andreas föddes 10 veckor för tidigt. När han skulle börja resa sig och gå förstod vi att något var fel. Av barnläkaren fick han diagnosen spastisk diplegi, han är alltså spastisk i ben och armar, vänster sida är mer spastisk. Han åker rullstol men kan även gå med rollator. Våran första kontakt med Move & Walk-träningen var när jag såg ett program med Lars Mullback om när han tränade i Ungern, sedan kom ett reportage i ”Reportrarna”, som vi också såg. Man kände igen sig väldigt väl angående Habiliteringens sätt att träna barnen.

Nu när man har tränat i fyra veckor i Nässjö så ser man skillnaderna tydligt. Jag och andra föräldrar jag pratat med uppfattar det som att i Sverige får barnen så mycket hjälpmedel som möjligt för att klara sig bättre, träningen däremot ger inte Andreas så mycket tycker jag. Det kan ju gå en månad mellan träningspassen för Andreas – sjukgymnasterna har inte tid. När Andreas var mindre var det naturligtvis mer träning än nu, när han är 10 år, men jag tycker det är för lite med 1-2 gånger i månaden, när jag vet att han blir bättre med intensivträning, som den vi fick i Nässjö.

Efter ungefär ett års väntan fick vi komma till Nässjö för träning. Andreas fick prova att gå med kryckor redan första veckan. Det gick lite vingligt och stappligt de första dagarna, men sedan allt bättre ju mer balans han fick. Den sista veckan i Nässjö syntes det tydligt att Andreas hade blivit mer mjuk i kroppen samt att balansen blivit bättre.

Jag för min del upplevde att det var mycket dötid innan träningspassen. Vi tränade på eftermiddagarna, så på förmiddagarna fick man gå och handla eller göra något annat. Det skulle kanske vara roligt för barnen om det fanns något annat ibland att titta på och göra? Det kom dit en häst två gånger. Varför inte också ta dit någon från brandstationen eller en polis? Det brukar ju vara spännande.

Nackdelen med Move & Walk i Nässjö är ju det är så dyrt att åka och träna om man måste betala själv. Kan man inte få ihop pengar genom fonder har man inte så stor chans att åka. Att pengar ska behöva stoppa intensivträning för våra barn (när våra sjukgymnaster inte hinner träna med dem i den omfattning som ju tydligen behövs) tycker jag är väldigt fel. Jag önskar att landsting och politiker öppnar sina ögon för alternativa träningar och behandlingar. Pengar ska inte få styra allt. Det är faktiskt barns framtid det handlar om. Kan barnen bli lite bättre och kan klara sig bättre i framtiden så sparar man ju in lite pengar på hjälpmedel som de kanske kan klara sig utan. Hjälpmedel kommer ju alltid att behövas, men kanske inte i lika stor omfattning.

I det stora hela tycker vi det var bra i Nässjö. Andreas fick ju leka med andra handikappade barn som han kan känna sig jämlik med. Hans självförtroende har blivit något bättre. Det har annars ofta varit dåligt då han inte kan göra vad de ”friska” barnen kan.

När vi kom hem från Nässjö fick han en minicrosser (eldriven rullstol), vilket är väldigt bra när han ska göra saker själv så småningom, som att ta sig ut själv och så, bli lite mer självständig. Andreas har lite dålig självkänsla. Den biten tycker jag kan vara väldigt svår. Det skulle finnas lektioner i hur man ökar självförtroendet också, tycker jag.

Familjen Pernlund-Andersson, Sandviken


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Pappa såg direkt att vi hade fått en ny dotter

tvätta sigMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Eva Sandström:

Skeptiska, men vi prövade

Anna är född prematur i vecka 30, 1991. CP-skadan diagnostiserades hösten 1992 till spastisk diplegi. Anna är en rullstolsburen, levnadsglad, trygg, stark och framåt tjej. Älskar fart och fläkt, djur och natur. Går i vanlig klass på Centralskolan. Ligger i övre genomsnittet i svenska och matematik i klassen. Det som är typiskt för Anna är att jag som mamma ser hennes svårigheter medan hon bara ser möjligheterna – hon vill bli läkare och brandman!

Nu är det nästan precis två år sedan vi var och tränade på Move & Walk första gången. Vi kom i kontakt med metoden efter att Annas mormor och gudmor sett på STV om Maria som tränade med Eszter i Budapest. Annas mormor fick i uppdrag av oss att ta reda på mer om metoden och hon ringde runt till olika instanser. Hon hamnade till slut hos Wolfgan Raber i Eksjö, där en tillfällig växel hade anordnats. I det skedet ställde vi oss i kö för att få komma på bedömning.

Denna skedde i Luleå i februari 1997. Vi trodde vi att vi skulle få svar på en massa frågor vid bedömningen, Move & Walk var ju inte omskrivet så mycket. Lena Linds avhandling hade jag läst, men det var allt. Eszter gjorde bedömningen på Anna och vi åkte hem – med ännu fler frågor. Sedan fick vi en träningstid i maj 1997.

Eftersom Annas pappa är skeptiskt lagd och jag som mamma är spontan så resonerade vi så här; det man aldrig har provat själv det kan man inte bedöma om man klarar av. Så inför första träningen sade vi att vi provar, är det inget för oss så skippar vi det istället för att Anna när hon blir äldre kanske ska säga:

– Mamma, varför fick inte jag träna på Move & Walk när jag var liten? Nu slipper vi sådana frågeställningar.

Träningen i maj innebar att habiliteringsteamet i Umeå erbjöd Anna tre veckors träning – som kallades intensivträning (men var bortkastad tid) – under april inför första månaden i Nässjö. Med denna så kallade intensivträning i bakhuvudet kom vi så tillslut ner till Nässjö och fick se hur det ska gå till på riktigt. Som tur var hade jag ställt sängarna som dubbelsängar om Anna eventuellt skulle ramla ner. Annas nackhår brukade vara väldigt tovigt på morgonen, men det var det inte den första morgonen i Nässjö. Anledningen var naturligtvis att hon låg och rörde på hela kroppen den första natten, inte bara på huvudet… Detta var det första synbara framsteg som Anna gjorde.

Efter att vi hade tränat i två veckor kom pingsthelgen. Pappa och syskonen kom ner med tåget på besök. Pappa såg direkt att vi hade fått en ny dotter. Hon hade en helt annan kroppshållning än förut. Anna kunde med lite hjälp gå in i Bullerbystugorna i Astrid Lindgrens värld.

När vi kom hem i slutet av maj och jag hade fått lite distans till träningen insåg jag att den här fantastiska träningsmetoden måste spridas vidare i Västerbotten. Först tog jag kontakt med 1:a majblommekommitténs ordförande i vårt samhälle. Hon blev eld och lågor när hon hörde vilka framsteg som Anna och de andra barnen hade gjort. En utvärdering om Anna, som jag hade gjort, skickade hon vidare till alla kommittéer i Västerbotten. Vi fick en otrolig respons efter detta.

Hösten 1997 konfronterade jag politikerna i Landstingets handikappnämnd med några olika partier. Ganska snart fick vi löfte om att landstinget skulle betala våra omkostnader.

När Frösunda tog över Move & Walk var vi i Nässjö och tränade. Då såg chansen för Anna att få tillhöra Frösunda i Umeå. Det hade trots allt varit några knutar kring assistans för Anna sedan vi anammat M&W-träningen, som enligt kommunen ansågs kontroversiell. Det sociala och skolan hade förnekat Annas träning trots att de varje vecka borde ha kunnat se hennes framsteg. När vi kom hem ansökte vi om att Frösunda i Umeå skulle få administrera assistansen. Om Anna tillhörde Frösunda behövde ju inte kommunen lägga sig i vad som är bra eller dålig be-handling. Vi hade tränat tre gånger i Nässjö och visste vad det innebar. När jag sedan hörde Karsten berätta blev jag ännu mer övertygad om att det här bara blir bättre och bättre. Anna har nu ett SOL-beslut i ryggen för att få tillhöra Frösunda.

Nu ser vi fram emot vår nästa period i Nässjö. Vi funderade ett tag på att träna i Solna, mycket hänger på boendet, visst är det så, men samtidigt känns det också som att komma hem när man kommer till Nässjö. Det är ju något speciellt med smålänningar! Internatboendet i Nässjö är tre- vande de första dagarna, man håller sig på sin kant vad det gäller mat o s v, för att ungefär vid den tredje dagen börja leva som en enda stor familj! Inte är det konstigt att man trivs då.

Annas egen beskrivning av sig själv: Ingen annan har en rullstol som jag (i lilla Hörnefors). Jag har många kompisar på skolan och är busig. Gillar katter, hundar och hästar.

Eva Sandström, Hörnefors


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.