Publicerad Lämna en kommentar

Nystart

Försökte starta denna blogg 2009, men livet tog en annan vändning. Jag fick uppdrag att leda två EU-projekt om konduktiv pedagogik, Den pedagogiska träningsform som denna blogg i huvudsak kommer handla om.

Detta är ett nytt försök inspirerad av de senaste dagarnas tvittrande.

Publicerad Lämna en kommentar

091130 Slut av träning – ny av träning

Jag är 48 år. Det kändes när jag började att träna konduktiv pedagogik för första gången på 4 år, för 3 veckor sedan. Det stränade och drog i varenda muskel och det kändes som om lederna skulle behövt en riktig rundsmörjning, innan träningen började.

Men redan efter första passet på två timmar, kändes det som en befrielse att ha kommit igång igen. Efter att ha varit spänd och stel och orörlig i 4 år, så kändes det som om min kropp fick liv igen efter en lång dvala. Den var som om de omöjliga rörelserna, som den ungerska konduktorn fick mig att göra, rensade och tvättade min kropp inifrån. Som om musklerna och lederna under alla år av orörlighet, hade samlat på sig slagg och smuts och slem, som klibbade ihop dem och höll emot. Men genom rörelserna så började en ren vätska skölja bort det gamla, smutsiga och slemmiga. Rörelserna fick mig att känna mig ren, inifrån. Ren av träningsverk.

Min fru och jag hade ju ett behandlings institut i Karlsborg, där vi tränade över 300 patienter, nu fick jag känna på min egen medicin. Det bitterljuva. Det var jobbigt, gjorde ont och kändes lika omöjligt som vanligt, men samtidigt så skönt och tillfredställande. 2003 sålde vi institutet till Bräcke Diakoni, ett av Sveriges ledande företag för habilitering. Till vår besvikelse la de ner institutet i Karlsborg och öppnade i Göteborg istället.

Så plötsligt fick jag ett brev för några månader sedan, att Bräcke erbjöd träning i Karlsborg igen och jag var inbjuden som patient. Fortsättning följer…

Lars Mullback

Publicerad 1 kommentar

091105 Katten, döden och cp-barnen – den stora trösten

Jag drev under tre års tid ett behandlingsinstitut för cp-skadade. Där och i andra sammanhang har jag mött ett mycket stort antal cp-skadade barn. Förresten har jag själv varit ett cp-skadat barn och mina föräldrar var mist lika stolta och älskvärda mot mig, som de föräldrar jag mötte, i rollen som verksamhetsansvarig, var för sina barn.

Fast jag själv är gravt cp-skadad, förvånade det mig ofta hur både kärleken och stoltheten, så uppenbart strålade mellan föräldrarna och dessa cp-skadade barn. Alla förstår ju vilket livstragedi det måste vara att få ett handikappat barn, alla rutiner som måste ändras, sjukhusbesök, förklaringar för vänner och släkt, ändrade drömmar, allt vad det orsakar. Hat, ilska och ångest borde väl vara det man kunde förvänta sig, när de rosaskimrande baby-drömmarna tvingas ner i en rullstol och måste matas, förmodligen hela livet.

Men på Mullback Institutet grät storvuxna pappor av lycka, när deras gravt skadade tre åring, lyckades rulla över från rygg till mage för första gången, eller när den lilla tonårsflicka tog sitt första steg efter veckor att förberedande träning.

Vår lille kattunge dog igår på grund av sitt medfödda hjärtfel. En omotiverad stor sorg har drabbat mig. Han var ju bara hos oss i 5 veckor. Men hans liv har ristat evighetslågor i mitt hjärta. Jag tänker på honom, ser honom, känner hans självklara och helt övertygande livsglädje i min själ.

Jag minns hur han ville upp till den store kattens matskål på det höga bordet. En dag bestämde han sig. Han satt i hallen och samlade kraft. Sedan gjorde han det. Han vågade det omöjliga språnget upp till den store kattens mat, upp på det oöverkomligt hög bordet. Han blev hängande i framtassarna på bordskanten. Han klamrade sig fast. Han visst att det var nu eller aldrig. Han kämpade sig upp, inte för att han tränade sin styrka för framtid. För vår älskade kattunge hade ingen framtid, det visste han säkert. Han kämpade sig upp på bordet, för han ville, en gång i livet, få uppleva att äta som en vuxen katt.

För visst är det så att livet handlar om att uppleva. Det är i känslan att få vara med, att få uppleva, som själv livet finns, förklaringen till alla dessa dagar, som utan de odödliga ögonblicken, kan kännas meningslösa och tomma.

Åter till de stolta föräldrarna till de cp-skadade barnen. Plötsligt insåg jag att de inte grät av glädje, för att de trodde att deras bara skulle lära sig rulla över på mage varje natt, så att de skulle slippa gå upp och vända dem. Inte grät de av lycka för att deras barn skulle lära sig gå, så de slapp dra dem i rullstol.

Nej, lyckan gällde här och nu. Glädjen för att de fick se kampen i sina barn. Lyckan i att deras barn en gång i livet fick använda sin kropp för att rulla runt eller för att ta ett steg.

Visst ville jag lyfta upp kattungen på det höga bordet. Men hade jag gjort det, hade jag tagit ifrån honom chansen att växa och uppleva. Alla behöver få kämpa för att lära känna sina begränsningar. Det är i kampen man blir stolt över sig själv, även om man är en mycket sjuk kattunge, eller ett cp-skadat barns förälder.

 Klart slut Lars mullback.se

Publicerad 1 kommentar

Katten, döden och kärleken

DSC01025Vår kattunge är fantastisk, en lite ljusbeige krabat, så där oskuldsfull, lekfull, mjuk och ullig, som bara en så liten kattunge kan vara. Och så plötsligt mitt i leken kommer klorna, som nålar och det är allt annat än mjukt och gulligt. Att det kan rymmas så mycket mjukhet och samtidigt vassa klor och tänder i den lilla bräckliga kroppen.

Men vår kattunge är inte riktigt som andra. Han är mer sofistikerad. Han klänger inte i gardinerna som andra 3 månaders illbattingar. Han sitter i fönstret och tittar ut med sina klarblå ögon. När vi går till stallet stannar han på trappan och hoppar tillbaka in genom sin kattlucka och sätter sig innanför luckan och filosoferar, väntande på att vi ska komma tillbaka.

Och när vi kommer tillbaka rusar han till sin kattlåda och kissar, som om att inte haft tid att gå på toa i sin ensamma väntan på spaning efter oss.

Häromdagen gick vi ut med vår picknick korg, för att vi skulle fika i skogen, då följde kattungen sakta och försiktigt efter oss. Vi väntade in honom. Han hade så mycket att upptäcka. Han såg allt. Det syntes i hela hans kropp, hur fantastiskt han tyckte livet var, skogen, löven, fåglarna, närheten till oss, sin familj, mitt i det okända.

Vi valde att stanna, bara några meter in i skogen, för kattungens skull. Vi fikade, min fru, jag och vår dotter med vår katt och hund som lekte alldeles invid vår hästhage, där våra två hästar gick. Så fantastiskt det blev, när alla i vårt hushåll samlades på ett ställe, bara för att kattungen fått oss att ha picknicken hemma.

Kattungen följde oss tätt i hälarna, när vi gick hem också. Vilket katt! Vilken tillgiven och kärlekfull katt! Han sov i flera dagar efteråt. Precis som om det lilla picknickäventyret blev för mycket för honom, men det kändes som om hans sov med ett leende på läpparna i mitt knä, glad och stolt över det äventyr han fått uppleva.

Han började andas allt sämre, där han låg i vår famn och både gav och sökte kärlek. De sista dagarna var äventyret, som gjorde honom lycklig, att sitta några minuter framför kattluckan och titta ut, för lycklig för livet var han in i det sista. Tapper med blåsljud på hjärtat, svårt att andas och dåliga inre organ. Den lilla livsnjutaren somnade hos veterinären, lugnt och stilla, i ro.

När vi ställs inför döden, om det så bara är en liten kattunge som gått bort, så kommer alltid tankar om livets värde, vad som är viktigt och värt att minnas. I det sammanhanget bleknar alla prestationer, man gjort, bort, alla hus man köpt, alla arbeten man haft och resor man gjort.

Men en sak, är jag säker på att jag kommer minnas, det är när vår kattunge trotsade sin trötthet och sitt hjärtfel och delade äventyret med oss. Han gjorde picknicken till en oändlighet för oss som fick vara med.

Liv kan inte mätas eller värderas utifrån antal eller mängd eller andra vetenskapligt verifierbara måttstockar. Evigheten bara finns där, när vi minst anar, att stunden är hos oss.

Tack Foxen. Vila i frid. För evigt hos oss.

Klart slut Lars mullback.se

Publicerad 1 kommentar

091027 Jakt, Nobelpris och närdemokrati

 I slutet av tv-programmet Agenda i SVT1 i söndags intervjuades den första kvinnliga nobelpristagaren i ekonomi, Elinor Ostrom. Hon får priset för att hon hitta sätt att mäta gräsrötternas förmåga att förvalta och bevara gemensamma värden. Hon tycks till och med anse att vi vanliga människor är bättre på att skydda våra skogar och sjöar och djurlivet, om det sköts lokalt istället för om staten eller någon annan centralmakt stiftar lagar och förbud. Enkelt uttryckt; ett jaktlag skjuter inte alla älgar i sin skog, även om staten inte har reglerat jakten. Jaktlaget själva vet att man måste spara några älgar för att livet fortsätter nästa år. Jag skulle vilja kalla det sunt förnuft. Hon såg ganska grinig ut Elinor Ostrom. När reportern frågade om hon var optimistisk inför framtiden, sa hon att hon var det, samtidigt som hon rynkade betänkligt på näsan. Kanske försöker vi ibland skapa för mycket regler och lagar, i den goda viljans namn. När vi istället, för samhällets bästa, borde lita på varje enskild individ känsla för var som är rätt och fel. Det kanske skulle tvinga oss till samarbeten och möten öga mot öga. Möten för att se att de flesta vill det gemensamma bästa, vem vi än är. Det kanske inte bara skulle göra närm,iljö bättre, utan även ge oss ett trevligare och rikare liv tillsammans. Klart slut Lars mullback.se

Publicerad Lämna en kommentar

091026 UPP, barnfilm om farbror utan barn

Jag har nog inte uppskatta en animerad film sedan Djungelboken med dess livsbejakande budskap; var nöjd med allt som livet ger.

Filmen UPP är inte så enkel och rak, men lika fantasifull och rolig. Den lilla inledningsprologen är en fantastisk beskrivning av ett livslångt lyckligt äktenskap svärtat av barnlöshet. Det är väl något alla kan känna igen sig i, rädslan att inte få familj och barn och ett vuxet och rikt liv med allt man drömmer och önskar sig.

Sedan går allt i kras, ena parten dör, man glömmer hur lycklig man varit, bara för varandra, det dagliga livet, vardagen. Barnlösheten och de ouppfyllda drömmarna växer till bitterhet, som skuggar allt så mycket, att man inte ens ser sin vardagliga lycka, det nya äventyret, livet ensam.

Så, oväntat och utan förvarning, kommer barnet in i ens liv och ställer allt på ända. Att nå drömmen är sällan så ljuvt och enkelt som att drömma om drömmen. Att nå drömmen kräver alltid uppoffring och omprövning.

Och plötsligt förstår jag vad alla skilsmässor kan beror på, vart allt hat och allt förakt för det annorlunda kanske kommer ifrån, varför Sverige Demokraterna skyller alla problem på det som är osvenskt.

BARNET, ÄKTENSKAPET, ALLA DRÖMMAR kräver uppoffring också samhällsbygget kräver uppoffring om man inte väljer förtrycket, kraven på att barnen ska vara snälla och tysta, kraven på att flyktingarna ska nöja sig med fattigdom och krig i de länder de skickas tillbaka till. Så att vi kan leva våra drömmar, fortsätta våra liv och skicka ungarna till dagis för att vi ska hinna utveckla oss själva som vuxna människor. Så att vår rikedom och våra resurser hamnar i vårt eget överflöd, istället för att det ska förspillas på fattiga och på, av oss västerlänningar. sönderbombade araber och svältande afrikaner.

I slutet av UPP hittar den bittre mannen, som har blivit besviken på sina drömmar, sin älskades dagbok. Han minns sitt liv i kärlek och slit, och inser hur lycklig han är som har fått uppleva det. Det är i kärleken och slitet tillsammans, som livet finns, inte i drömmen om det lätta och själviska.

Då var vi där ingen. Behovet av uppoffring för att må bra och hitta sin mening för att dö i samförstånd med sig själv.

En mycket bra film

Klart slut Lars mullback.se