Publicerad Lämna en kommentar

Tack att du tog KP till Sverige, Eszter Horvath. Utan dig – ingenting

från oväderMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING

KAPITEL 1 se länk, KAPITEL 2 se länk

I DAGEN TREDJE KAPITLET AV ÅSA FREMLING:

Vi hittade rätt, men höll på att drunkna

Vi kopplade upp oss mitt i värsta dagiskaoset. Surfa på nätet blev utmärkt terapi. Jag satt uppe halva nätterna och letade runt i världen efter information om cp-skador och om vad man kan göra åt dem. Jag hittade bland annat TES (Therapeutic Electrical Stimulation), men det som verkligen fångade mitt intresse var konduktiv pedagogik. Jag pratade med föräldrar världen över som hade olika erfarenheter och den konduktiva pedagogiken (Petö) var det som verkade stämma bäst överens med vår egen inställning. Jag hade också många samtal kring ämnet med Eva Forsström, Antons sjukgymnast på Habenheten, som intresserade sig mycket för CE (Conductive Education, konduktiv pedagogik på engelska) och hade börjat låta sitt arbete inspireras därav.

En höstdag 1995 såg jag plötsligt i en kvällstidning att den konduktiva pedagogiken hade nått Sverige under namnet Move & Walk. En träningsperiod hade anordnats av föräldrar i Nässjö och det skulle bli fler. Jag kastade mig på telefonen och ringde till Thom Nilsson, vars namn stod i tidningen. Sen vet jag inte vad som hände riktigt, men det började med aktivt medlemsskap i föräldraföreningen, övergick till kontaktmannaskap för Stockholmsområdet – när det var som mest hektiskt fick jag runt 100 telefonsamtal om dagen – och plötsligt satt jag, av alla människor, i styrelsen…

Move & Walk Skolan öppnade först i mars -97. Vår första träningsperiod inföll i april samma år. Vi såg att rolig träning mycket riktigt ger resultat. Anton sade både mamma och pappa för första gången i sitt liv när vi kom hem och hans balans hade förbättrats betydligt. Dessutom hade han ju så kul, även om han många gånger helst ville sova på lektionerna. Han var inte alls van vid situationen – här förväntade sig ju alla fröknar något av honom. Han var plötsöigt både sedd och hörd och därtill konverserad av var och varannan, på lektionerna, i korridoren, i köket och överallt. Han älskade det och han älskar fortfarande Move & Walk-skolan i Nässjö. Men själv hade jag det svettigare än jag ville visa under den här första perioden. Jag ville koncentrera mig på Anton och allt det nya som vi skulle lära oss och vara med om, men det kändes som om det ständigt var annat som pockade på min uppmärksamhet, jag var ju styrelsemedlem gudbevars. Jag försökte hålla god min och lyckades väl ganska hyfsat, men inuti var det annorlunda. Det kändes som om jag trampade vatten och det blev inte ett dugg bättre när vi kom hem.

Drunkningskänslorna fanns kvar.

Jag visste nu att Anton hade det bra på dagis med sin assistent. Han fick leka och göra saker och umgås med de andra barnen på ett vettig sätt. Han fick all önskvärd hjälp och stimulans och dessutom bra träning. Sibyl blev på eget initiativ lika bevandrad i M&W-träningen som vi själva och hon förstod omedelbart hur viktigt det var för Anton. Tack vare henne kunde jag ge mig själv utrymme att fundera över hur jag mådde. Jag började försöka trappa ner och avsade mig allt vad ideellt arbete heter, men fastän jag blev bättre på att inte åta mig för mycket fortsatte jag att trampa vatten ett bra tag till, men till sist kom ett sammanbrott och det är jag glad för idag.

Nu går det åt rätt håll igen, men utan Antons underbara pappa, utan Antons fantastiska storebror, utan Antons duktiga assistent och – kanske främst – utan den bekräftelse som M&W har gett oss alla är det verkligen osäkert om det hade gjort det.

Nu har Anton tränat i Nässjö många gånger. Varje gång har han gjort fina framsteg, men aldrig riktigt som första gången. Utan daglig träning på hemmaplan faller alltihop platt till marken. I skolan hinner man inte träna i tillräcklig utsträckning hur bra assistent man än har och på kvällarna är man för trött. Den enda lösningen är en konduktivpedagogisk skola med dito träning inbakad i undervisningen och tro det eller ej, men den skolan håller i skrivande stund just på att bli verklighet här i Stockholm tack vare Boel Ljunggren och Susanne Llimargas, som fortfarande orkar ligga i som rävar och som varit kloka nog att stöta på rätt person – Karsten Inde. (Detta blev sedan Joriel-skolan, min anmärkning)

Till sist vill jag passa på att rikta ett tack till min underbara, älskade Anton. Du har ett sånt fantastiskt tålamod med allt och alla och du lär hela tiden så många människor så mycket om tillvaron, men även om du inte gjorde det skulle du ändå alltid vara den alltigenom underbar person du är, med ditt smittande skratt, din finurlighet och stora omtanke om andra. Tack också till Lars Mullback, för att du gav alla cp-skadade ett anständigt ansikte och, framförallt, tack till Thom Nilsson och Maria Flanagan, ni som tog Eszter Horvath till Sverige. Utan henne – ingenting. Tack Eszter.

Åsa Femling, Stockholm


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Sökandet efter hjälp – Något måste kunna göras, han vill ju

skuggaMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING

KAPITEL 1 se länk

I DAGEN ANDRA KAPITLET AV ÅSA FREMLING:

Experterna tycktes veta allt

Anton fick en sjukgymnast som ägnade mycket tid åt att kolla hans tonus och reflexer. Vi fick en tippbar barnmatstol och en vilostol. Man lärde oss att det var bra att luta Anton bakåt, i synnerhet i matsituationen. Han skulle alltid ha rygg- och nackstöd, helst också grenstopp, knästopp och fast bord. Man sa att det inte var bra att han fick stå så mycket på sina ben som vi tillät honom – ungen älskade ju att stå och hoppa! – det ansågs öka spasticiteten.

Habiliteringens råd stämde inte överens med vårt barns egen vilja, men vi visste inte vad vi konkret skulle ifrågasätta eller föreslå, så tiden gick och Anton fick en ny sjukgymnast, Anette Nylén, Vojta-utövare. Äntligen lite friska tag tänkte vi, men Anton skrek och grät. Vi blev tvungna att lägga av med Vojta-träningen hemma, men det var ändå med den som något nytt började. Vi fick en liten puff. Vojtagymnasten var ju den första vi träffat som ansåg att cp- skador faktsikt var behandlingsbara.

Hon berättade lite för oss om andra metoder också. En hette Petö, någon slags öststatsvariant som man hade satsat lite på i Stockholm under 70-talet, men som varit för påfrestande och därför runnit ut i sanden. Vi tänkte oss en skrikande och gråtande Anton och slog bort det hela. Vi tränade hemma på vårt eget lilla vis istället, om man nu kan kalla det för träning. Vi hjälpte Anton att leka och gå och stå (att vara på golvet gick inte alls längre) för det var det han helst ville och undra på det, på så vis kom han ju runt i rum och tillvaro. Han kom intill, han kom åt, han nådde och han fick tag i och han lekte. Så mycket och så ofta vi bara kunde och orkade.

Fastän ingen sa det i klartext förstod vi att Anton inte bara ansågs vara rörelsehindrad, utan också utvecklingsstörd, oavsett hur mycket erfarenheter och stimulans vi hjälpte honom att få. En italiensk specialist vid namn Ferrari – prisad och lovad av Anette Nylén och många andra svenska sjukgymnaster – lade fram hela texten för oss om Antons koncentrations- och percep- tionsstörningar. Han utfärdade sin dom efter att bara ha sett Anton på video under en kort paus i en föreläsning han just höll i Stockholm. Snacka om befogenheter.

Det han sa stämde inte för oss. Vi såg att Anton hela tiden utvecklades. Han hade inte mer ”störningar” än vad storebror Calle hade haft i samma ålder. Anton var ivrigare, men är man två, tre år gammal, gravt rörelsehindrad och ges tillfälle att rumstrera runt – är det verkligen så konstigt då om man blir ivrig?

Anton började på vanligt dagis. Hans första resurs (som kommunen kallade personlig assistent) vägrade att ta honom till sjukgymnastiken, det tillhörde inte hennes arbetsuppgifter… Vi ställde till ett himla liv och Anton fick en ny resursperson, Anette Ewald. Hon förstod Antons behov mycket väl och vi tyckte hemskt mycket om henne, men personalen fortsatte att ta allroundservice från resurspersonen för given och Anette sa upp sig till slut.

Vi fick byta till en annan dagisavdelning och i samma veva ansökte vi hos Försäkringskassan om 60 timmar personlig assistans/vecka enligt LASS och fick bifall. Vi anställde första bästa som verkade rar (mostrar och fastrar ryckte in lite i mellantiden), men personlig assistans i ordets bemärkelse ger inga garantier för att den man anställer är rätt för uppgiften. Anton hängde åter igen i sitt gåbord mest hela dagarna. Assistenten kunde inte se att han hade några som helst viljor eller behov som krävde inlevelseförmåga. Enligt henne ville Anton ingenting, men hon kramade honom förvisso ändå och hjälpte honom att äta, dricka och gå på toa… Hur många tre- fyraåringar skulle klarar av en tillvaro som enbart såg ut så?

Efter att ha hämtat en apatisk trasa på dagis en gång för mycket fick Anton lov att vara hemma med mig. Det tycktes ju inte finnas en enda levande människa som kunde jobba med vår lilla pojke på ett anständigt sätt. Att vi ändå stog ut så länge med dagiseländet berodde på att Anton fick börja på Stadshagens Habenhet, en behandlingsförskola där han fick vara två dagar i veckan. Habenheten blev en oas. Anton trivdes i det vänliga klimatet och det var där vi vågade börja undra öppet, till en början kanske mest över fritt sittande och balansutveckling. Vi kunde aldrig förlika oss med att man pallrade upp och låste fast Anton.

Vi hade lärt oss av våra misstag. Kommunen fick sköta assistentanställningen den här gången. När vi såg hur den föreslagna, nya assistenten bemötte Anton, som inget hellre ville än att få en ny (så att det äntligen kunde bli ett slut på mammas sorgsenhet) var vi helt säkra. Vi har just träffat en ängel, sa Marcus när hon hade gått. Och hon gillade turligt nog oss också. Sibyl började jobba med Anton i mars 1996 och är fortfarande kvar. Det har tveklöst betytt mer för oss och för Anton än allt annat.

Åsa Femling, Stockholm

Fortsättning följer imorgon


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Att få barn med funktionshinder – Chocken, beslutsamheten, livet

lotta publiksimMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV ÅSA FREMLING:

Barn har rätt att utvecklas

Jag börjar från början helt enkelt. Anton föddes den 11:e november 1991. Vi valde att börja förlossningen på hemtrevliga ABC, för vi var helt övertygade om att vi vid minsta komplikation direkt skulle flyttas upp till SöS förlossningsavdelning, men trots att jag drabbades av på tok för tidiga krystvärkar – jag kunde inte med bästa vilja råda över dem – väntade barnmorskan med förflyttningen i över fem timmar. Senare ansåg ansvarsnämnden att det var klokt och genomtänkt. Värkrubbningar räknas inte som komplikationer, enligt dem.

Efter tre kritiska dagar stod det klart att Anton skulle överleva. Det gjordes en bäckenmätning, som visade att mitt bäcken är på gränsen till för smalt för barnafödande, och därefter fick vi träffa chefen för kvinnokliniken. Min morbror som är läkare och förstår fackspråket, följde med oss som stöd. Men vi förstod utmärkt alldeles själva. Klinikchefen sa att hon inte kunde se att något fel hade begåtts och att hon tyckte att vi skulle göra ett nytt försök. Skaffa ett nytt barn helt enkelt.

Chocktillstånd har ett gott syfte. I mitt fall höll det i sig under hela den långa månad som Anton låg i kuvös med kontinuerligt EEG på Sachsca barnsjukhuset och ett bra tag efter det att han fick komma hem också, men så småningom började även jag förstå att Anton skulle få ett handikapp. Vi tillbringade långa stunder hemma på golvet i olika lekar som gick ut på att lyfta huvudet, få tag i saker, suga på tår och fingrar, komma upp på alla fyra och allt annat sånt. Vi hade roligt och mysigt, men jag minns också att jag pustade ibland: Tänk vad skönt det ska bli när du kan sitta själv! Men Anton lärde sig inte att sitta. Istället kom diagnosbeskedet.

Jag trodde att jag var förberedd, men det var jag tydligen inte… Cp-skada!? Jo, så var det. Jag fick veta att skadan skulle växa i takt med Anton och han skulle på så vis bli sämre med åldern. Jag grät. Jag bönade och bad om att någon måste göra något, men försäkrades bestämt om att absolut inget fanns på hela denna jord som skulle kunna göra Anton bättre. Effekterna av skadan kunde inte minskas på något vis. Punkt slut.

Jag släpptes ensam ut på gatan med Anton i barnvagnen. En osynlig hand förde mig hem och sen var det sorgearbete för hela slanten. Hur ska det bli? Hur ska det gå? Vad ska vi göra? Gråt och förtvivlan. Marcus, Antons pappa och min man, har tidigare förlorat ett barn och kanske var det därför som vi ändå visste att ett barn, med eller utan handikapp, förvisso är en gåva, men framförallt ett barn. Levande barn ska utvecklas och bli vuxna och under hela den långa tid som det tar att bli vuxen måste väl ändå något kunna göras? Så måste det vara, bestämde vi.

Åsa Femling, Stockholm

Fortsättning följer i morgon och övermorgon.


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Tänk om alla sjukgymnaster kunde visa sådant intresse!

evighetsmaskinMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Ingrid Karlström, sjukgymnast i Malmö:

Äntligen en intresserad sjukgymnast

Min syn på Move & Walk, baserat på iakttagelser från studiebesök samt efter bedömning av min patient Lisbeth Mårtensson

Mitt namn är Ingrid Karlström och jag arbetar som sjukgymnast i Vuxenhabiliteringen Malmö/Trelleborg, vilken ingår som en basenhet inom Habiliteringen och Hjälpmedelsförvaltningen i Region Skåne.

Jag fick under två dagar hösten 1997 förmånen och glädjen att göra ett studiebesök på Move & Walk-institutet i Nässjö, med anledning av att min patient Lisbeth Mårtensson vistades där under sin första fyraveckors-period. Jag såg det som en fantastisk möjlighet att få bevista behandling enligt Petö-metoden, vilken jag tidigare enbart hade läst om i olika böcker samt diskuterat kollegor emellan. Petö-metoden är ju som bekant en omdiskuterad och kontroversiell behandlingsmetod för personer med rörelsehinder och olika diagnoser, men framförallt för dem med CP-skador.

Jag har haft Lisbeth i regelbunden behandling i ca 3 års tid, vilket innebär individuell behandling en gång per vecka (ca 1 timme) samt behandling i varmvattenbassäng en gång per vecka (ca 45 min). Tilläggas bör att Lisbeth är oerhört positivt inställd till sjukgymnastisk behandling och till träning överhuvudtaget. Detta har med all säkerhet bidragit till hennes nuvarande styrka, kondition och rörelseförmåga, vilken enligt min bedömning är väldigt god med tanke på hennes rörelsehinder.

Det som framförallt skiljer det traditionella sättet att jobba inom barn- och vuxenhabilitering från Move & Walk (Petö) är intensiteten i behandlingen. Fyra timmar dagligen i fyra veckor plus kontinuerlig uppföljning i hemmet skall ställas i relation till 1-2 gånger per vecka, ibland mindre p g a att vi som arbetar inom vuxenhabiliteringen också har många andra arbetsuppgifter, som inkräktar på den regelrätta behandlingstiden.

Vad det gäller de konkreta övningarna som ingår i Move & Walk-konceptet skiljer sig dessa icke nämnvärt från den typ av övningar som vi arbetar med inom vuxenhabiliteringen. Vi arbe tar med utgångspunkt i samma neurofysiologiska förklaringsmodell för hur man bör träna motorik, normalisera rörelsemönster, hämma spasticitet m m. Jag vill här betona att Move & Walk inte är en massa hokuspokus med konstiga övningar som ibland kan tyckas vara smärtsamma.

Det är endast intensiteten, regelbundenheten och rytmen i övningarna som utgör den stora skillnaden. Kanske är det också så att man inom Move & Walk ställer större krav på barn, ungdomar och vuxna, vilket man inte alls gör inom den traditionella habiliteringen. Det säger sig ju också självt att om man ökar sin träningsintensitet så dramatiskt är det ju mycket troligt att man kan uppleva smärta i form av träningsvärk.

Lisbeth har under sina två perioden i Nässjö utvecklats väldigt mycket. Hon är idag mycket mer självständig vid måltiderna. Jag kan i detta sammanhang nämna att när det gäller måltider är vi inom traditionell sjukgymnastik inte inkopplade på just den biten. Det är logopeder och i viss mån arbetsterapeuter som håller i detta. En så kallad conductor på Move & Walk jobbar med helheten på ett annat sätt och täcker därmed även in områden som vanligtvis ombesörjs av andra yrkesgrupper.

Lisbeth har också förbättrat sin styrka men framförallt sin motorik. Hon har idag en mycket större kontroll över sina rörelser och en rörelsekvalitet som mer liknar det normala rörelsemönstret samt en ökad förmåga till små förfinade isolerade rörelser.

Ingrid Karlström, sjukgymnast i Malmö


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

David sex år, spastisk diplegi och talsvårigheter – politik och sjukvårdslagen

stenMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Familjen Rost:

Positiv kommunikation och träningsmetod

Detta kommer att handla om David som nu är sex år. Han har spastisk diplegi och talsvårigheter. Till vardags är han en livsnjutare och en glädjespruta. Han har en bestämd uppfattning om hur saker och ting skall vara. David har svårt att förflytta sig och är i dagligt behov av hjälp för att klara sin livssituation. Han bor i villa tillsammans med storasyster, storebror, mamma och pappa i Gästrikland. På dagtid, när vi arbetar, är han på ett specialanpassat dagis för handikappade barn, där han stortrivs och blir väl bemött.

Som så många andra fick vi kunskap om Move & Walk genom Lars Mullbacks filmer ”Jo, Du kan” och ”Maria”. Filmerna gjorde ett strakt intryck på oss och vi sade att detta måste vi prova för Davids skull, för vad skulle vi annars svara om han i framtiden undrade varför inte han fått prova Move & Walk? Vårt första möte med Eszter Horvàth Tòthnè från Budapest kom att förändra vårt tankemönster och en hel del i Davids liv, till det positiva.

Eszter och hennes medarbetare på Move & Walk i Nässjö arbetar efter mottot ”DU KAN”, något som vi aldrig tidigare hade hört när det gäller vår son. Han hade sin diagnos och med den ibakfickan fick vi signaler om att det inte går att göra underverk. Vi skulle förbereda oss på att han skulle bli rullstolsbunden och den ökade rörlighet vi såg genom den dagliga rörelseträning- en, som vi föräldrar gjorde hemma, var bara temporär. Det skulle vi vara medvetna om. Kontrakturer skulle komma även fast vi tränade tappert. Vi ville inte tro på detta. Egen erfarenhet visar att man genom daglig övning av rörligheten bibehåller denna.

Eszter och hennes medarbetare arbetar med en entusiasm och positivism där inget syns omöjligt och det smittar av sig. Alla vet vi om att får vi beröm och stimulans kan vi prestera avsevärt mycket mer än om vi får höra att ”det där kan du inte”, eller inte ens får möjlighet att försöka. David blev tack vare Move & Walk bemött med en helt annan attityd än tidigare och det har gett resultat. Hans autonomi har stärkts och vi föräldrar har fått en insikt om att mycket går om man kämpar.

Move & Walk-träningen är en positiv upplevelse och ett sätt att kommunicera. Den har skapat en ökad rörlighet hos David. Han har också lärt sig att ”sitta skräddare” och balansera sin över- kropp samt att ligga på mage och förflytta sig, med viss hjälp, på armbågarna. Redan efter andra veckan av vår första träningsperiod hade David lärt sig att sitta själv på en stol och hålla i sig i ett stödhandtag. Innan träningen satt han fastspänd och bakåttippad i en matstol på hjul, utskri- ven av habiliteringen. Att sitta själv, vilken glädje för oss alla! Men Davids dåvarande sjukgymnast ville inte kommentera det hela. Efter vårt första besök på Move & Walk försvann den tidigare så öppna dialogen med vår dåvarande sjukgymnast. Orsak okänd.

Juli 1997 började vi vår kamp för att få två timmars daglig träning via habiliteringen. Den kampen fortgår än i skrivande stund. Vi har fört ärendet till Länsrätten som fastslog att Davids behov avseende träningsinsatser var tillgodosedda enligt Hälso- och sjukvårdslagen. För information till Er som läser detta innebar det en halvtimmes badträning per vecka samt en timmes sjukgymnastinsatser. Sjukgymnastinsatsen delades mellan vår son och övriga barn på dagis.

Barnens hjälpmedel skulle även justeras under denna timme. Dessutom upphörde all sjukgymnastik mellan maj och augusti samt uteblev då sjukgymnasten av olika orsaker var frånva- rande. (Idag pågår intensivträning 2 x 30 minuter per vecka under sex veckor, som ett försöks- projekt. Badträningen kvarstår, uppehåll sker över sommaren).

Vi har även vänt oss till Hälso- och sjukvårdsnämnden för att få svar på vad det innebär att vara tillgodosedd inom Hälso- och sjukvårdslagen. HSL är en ramlag och det är upp till huvudmannen att ange dess innehåll. Habiliteringen svarar Hälso- och sjukvårdsnämnden att det indirekt är brist på resurser som är orsaken till att vår önskan om daglig träning avslogs. Sådant får ej anges som orsak enligt Socialstyrelsens slutrapport avseende handikappreformen.

Move & Walk är en icke vetenskapligt beprövad träningsmetod och faller därför utanför ramarna för remisskrivning. Detta innebär en stor ekonomisk utgift för oss eftersom vi får betala all träning privat. Vi vet att åtminstone 14 landsting beviljar remisser för Move & Walk-träning, men ännu ej Gävleborgs läns landsting. Varför är det skillnader i beviljandet av insatser? Socialstyrelsen har 1996-1998 utarbetat Dagmaröverenskommelsen mellan stat och landstingsförbund, som innebär möjligheter till likvärdig kunskapsbaserad vård i alla delar av landet. Men detta gäller alltså ännu inte för Move & Walk-träning. De allra flesta som fått förmånen att träna på Move & Walk har uppnått positiva resultat. Statistik som bevisar detta torde vara lätt att få fram, om någon myndighet är intresserad. Samhällsekonomiskt kan stora vinster uppnås efter positiva träningsresultat. Behovet av personlig assistent dygnet runt torde minska då individen får lära sig att klara sin dagliga livsföring själv.

Det är lärorikt att få träffa föräldrar i liknande situationer som ens egen, att höra och lära av varandra. Vid sådana tillfällen bekräftas att vi alla får kämpa för att få det vi anser vara det rätta för våra barn. Vår förhoppning är att Move & Walk har kommit för att stanna och att alla behövan- de skall kunna erbjudas träning på lika villkor.

Familjen Rost, Storvik, Gästrikland


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

En pionjär berättar: När Landstinget betalade avgiften var det en härlig seger

halskedjaMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Lisbeth Petersson:

En pionjär berättar

Vår son som är 15 år har varit på Move & Walk och kämpat tre gånger. Mathias har en motorisk CP-skada med spastisk diplegi. Jag har velat träna Mathias mycket och det gjorde vi när han var liten. Då kunde han cykla på en trehjuling och gå lite med gåstol, men habiliteringen har sagt åt oss att inse att han aldrig kan lära sig gå.

Jag såg Lars Mullback på TV och kände att detta har vi försökt få inom habiliteringen, men inte fått någon respons på. Det måste hända mycket mer.

Jag tog reda på telefonnumret till Nässjö och ringde och satte upp oss i kö. Det skulle ta lång tid innan vi fick svar. Man var tvungen att åka upp på mötena som de hade, för då kom man fortare fram. Men det är inte lätt, sa jag, har vi ingen chans alls då? Detta var på nyåret 1997. Lagom till semestern samma år kom besked från Move & Walk om att Mathias fick komma upp till Nässjö i september. Nu var det dags att söka pengar från de fonder som vi letat reda på, men det blev avslag från de flesta och så var det ju mitt i sommaren. Vi fick bidrag från två fonder, men det räckte inte. Jag, Mathias mamma, tog ett lån på Sparbanken i Karlskrona och fick det beviljat på 25 000 kronor. Det var väl värda pengar.

Bemötandet i Nässjö var mycket bra från all personal. Mathias fick träffa andra handikappade i samma situation, både bättre och sämre än han. Han fick nya kompisar som han håller kontakt med genom att skriva och ringa. Vi själva fick träffa andra föräldrar och utbyta erfarenheter.

Träningen var jobbig första gången, men när man ser framsteg blir man sporrad. Det är inte lätt att sporra en tonåring, men det har gått framåt för Mathias; han äter själv, sitter på vanlig stol och går hjälpligt med gåstol.

Till nyår 1998 började jag fundera på att gå på politikerna i Karlskrona. Jag började ringa runt för att prata med dem (m) om att bevilja träning genom Landstinget. Till slut tröttnade de på mig så jag blev inbjuden till en av dem, men jag tog två andra föräldrar med mig också. Politikerna var mycket intresserade när vi berättade vad vi upplevt med våra barn i Nässjö. Vi ville att Mathias skulle upp igen våren 1998.

I mars fick vi besked att Landstinget i Karlskorna betalade avgiften genom remiss till Nässjö. Det var en härlig seger att de lyssnade på oss föräldrar. Vi ser mer ljust på framtiden för Mathias. Han själv är mer positiv till träningen än första gången. Ja, vi har mått bra av träningsprogrammet, men ibland är det svårt att hinna med, men vi gör så gått det går.

Det mycket bra bemötandet från all personal i Nässjö kan jag inte beskriva i ord, men man måste vara positiv till träningen och till barnet också, annars går det inte.

Familjen Lisbeth Petersson i Karlskrona


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

En sjukgymnasts intryck

IMG_4956MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Linda Ljungblom, Leg. Sjukgymnast:

En sjukgymnasts intryck

Jag har blivit ombedd av Anna-Britta Edbäck, mor till Petra Edbäck, att ge mina synpunkter beträffande Petras träning enligt Move & Walk.

Under Petras vistelse i Nässjö var Petras LSS-handläggare och jag en dag på besök och tittade på när Petra tränade. Det var andra veckan för Petra i Nässjö och Petra hade redan då ökat på sina färdigheter; hon presterade mer än vad jag tidigare hade sett henne göra. Vad jag upplever som mycket positivt för Petra var den långa träningsperioden och att det gav Petra en ökad självkännedom, att hon kan lära sig nya saker.

Jag har tillsammans med Petra valt ut vissa träningsmoment enligt Move & Walk, som vi jobbar med när Petra har sjukgymnastik. Gångträning gör vi ej eftersom det förorsakar Petra smärta och irritation i den luxerade höften. Andra träningsmoment som gör ont tränar vi inte heller.

För att få maximal utdelning av vistelsen i Nässjö och efterföljande träning hade det varit önskvärt att conductorn och den ansvariga sjukgymnasten hade haft kontakt innan och i slutet av träningsperioden, så att sjukgymnasten på hemmaplan kan fortsätta med det som barnet lärt sig under sin tid i Nässjö. Detta också för att den ansvariga sjukgymnasten, d v s undertecknad, har kännedom om barnet, t ex om höftsmärta vid stående, vilket kan vara viktigt att veta för conductorn.

En annan önskan jag har är att man med videokamera hade dokumenterat enbart Petra under träningen, i början av perioden och i slutet. Det hade gett mig en bra möjlighet att se förbättringar och för Petra att se vad hon kan och vad hon behöver jobba mer med. Dessutom är det ett bra underlag att ha för att visa berörda personer runt Petra hur hon tränar och vad som skall tränas.

Vad som slog mig när jag var i Nässjö var assistenternas tunga arbetssituation. Det är mycket lyft från stol ner till golv – upp till stol och jobbiga arbetsställningar för rygg, höfter och knän då de jobbar tillsammans med personalen på golvet. För att träningen skall bli regelbunden hemma tror jag därför att man måste sprida kunskapen till alla Petras assistenter.

Linda Ljungblom, Leg. Sjukgymnast

Handikappförvaltningen, Habiliteringen Hisingen


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Petra är en ung kvinna på 25 år, född med CP-skada

IMG_4969MITT KP – enligt Karsten LÄS MER är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV Petras mamma Anna-Britta Edbäck-Johansson. I MORGON publicerades Petras sjukgymnasts intryck av samma träningsperiod:

Mamma om Petra på Move & Walk

Petra är en ung kvinna på 25 år, hon är född med en CP-skada i form av spastisk diplegi av okänd etiologi. Petra är helt rullstolsburen, har en lätt utvecklingsstörning och är även talskadad. Hon kommunicerar med hjälp av Bliss-symboler.

För några år sedan gick ett program på TV som Lars Mullback gjort om en liten flicka som åkte till Budapest för intensivträning. Hon hade en CP-skada. Jag tänkte mycket på detta program, men trodde att denna träning endast var avsedd för barn. Senare gjorde ju Lars Mullback även ett program som handlade om honom själv och hans egen träning i Budapest. Petra såg detta program också och blev intresserad av att åka dit för att träna.

Sedan fick vi reda på att denna träning även fanns i Sverige. Petra och jag pratade mycket om detta, men tiden gick och det hände så mycket nytt för Petra. Hon hade bott på Bräcke Östergård i Göteborg i 10 år och hade sin skolgång och habilitering där. För tre år sedan slutade Petra skolan och skulle börja sitt vuxna liv. Hon bestämde då att hon ville bosätta sig i Göteborg (familjen bor i Småland), och Petra bor nu i enskilt boende på Hisingen i Göteborg och har sin assistans genom Frösunda.

Hösten 1998 fick Petra en inbjudan från Frösunda i Göteborg till ett informationsmöte om Move & Walk. Petra, en assistent och jag åkte dit. Karsten Inde, Frösunda Center, Christer Thufesson och Eszter Horvàth Tòthnè, Frösunda Move & Walk, var där och informerade om att Frösunda nu var ägare till Move & Walk. Intresset var stort bland åhörarna och Petra sa till mig flera gånger under mötet att hon vill träna enligt denna metod. Efter mötet kom Eszter fram till Petra och sa att det fanns en ledig plats och erbjöd Petra denna.

Träningsperioden skulle börja redan efter två veckor och det gav kort tid för planering. Avgiften skulle finansieras, det praktiska skulle lösas. Petra måste ju ha assistenter som var beredda att följa med henne i fyra veckor, men det praktiska löstes snabbt, två av Petras assistenter var beredda att följa med henne och hon skulle åka hem till familjen på helgerna.

Träningen i Nässjö började och Petra var nog inte beredd på att det skulle vara så tufft. Hon hade träningsvärk, blåmärken och ont i sina höfter efter första veckan. Jag var orolig för Petras luxerade höft. Jag tog kontakt med hennes sjukgymnast och hon kontaktade conductorn angående Petras smärtor i höften. De bestämde att Petra ej skulle träna gående. Jag var där och tittade några gånger på Petras träning och blev imponerad av att Petra kunde så mycket. Petras sjukgymnast och LSS-handläggare var också på besök en dag och blev intresserade av denna träning. Sjukgymnasten har efter träningsperioden tränat Petra enligt denna metod genom vissa moment i träningsprogrammet.

Eftersom Petra är vuxen tycker jag att det fortsättningsvis skulle finnas träningsperioder med enbart ungdomar och vuxna. Jag upplevde att allt är uppbyggt kring små barn i Nässjö. Den perioden Petra var där var det bara fem ungdomar inklusive Petra. Hon tyckte att det blev lite barnsligt. Petra tycker inte om vissa moment i träningsprogrammet, det gör väldigt ont och jag tycker att man måste respektera hennes åsikter angående träningen. Petra hade sina assistenter med sig och det blir ganska sårbart om dessa slutar – hos dem finns ju kunskapen om träningen.

En önskan hos mig och Petra är att det startas Move & Walk i Göteborg. Då kunde Petra bo hemma under träningsperioden och fler människor runt Petra; assistenter, personal på hennes dagcenter, sjukgymnast, arbetsterapeut och talpedagog skulle kunna hjälpa Petra med hennes träning. Petra är en vuxen kvinna och det är inte längre självklart att föräldrar sköter träning.

Jag har bett Petras sjukgymnast att också skriva ner sina åsikter angående Move & Walk, vilka jag bifogar.

Petras mamma och god man Anna-Britta Edbäck-Johansson


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

Frida själv är positiv till träningen och pratar ofta om att hon ska åka till ”gåskolan” igen

IMG_4977MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV MAMMA TILL FRIDA MYRSTEN:

Frida är positiv till ”gåskolan”

Frida har en CP-skada med vänstersidig övervikt (G80,2) är spastisk och kan inte gå bland annat.

I februari 1998 tittade jag på ”Reportrarna” på TV. Programmet handlade om Move & Walk och det kunde lika gärna ha handlat om vår dotter Frida. Allt passade in på henne. Allt läkarna sa till föräldrarna hade de sagt till oss också.

Att se programmet var både jobbigt och hoppfullt, men när det var slut var beslutet taget: Frida skulle till Move & Walk till varje pris, för hur skulle vi kunna se henne i ögonen när hon blev större om vi inte provat? Nästa dag ringde jag till Nässjö och anmälde Frida till bedömning.

Den 28 april 1998 åkte jag (mamma), Frida och storasyster Ebba tåg till Stockholm där vi mellanlandade hos farmor. Nästa dag fortsatte jag och Frida till Nässjö.

Bedömningen var ingen positiv upplevelse. Vi blev inlotsade i ett litet ostädat rum, där en av assistenterna tittade på Frida i en halvtimme och ställde en massa frågor. Vi hade åkt 68 mil och fick inte ens ett glas vatten.

I november 1998 fick vi slutligen vår träningstid. Pappa tog första veckan. Det gick inget särskilt bra i början. Tänk dig att Du ska kunna gå in till träningen med en rollator fast Du aldrig sett en sådan förut. Vecka 2 kom mamma. Vi bytte i Stockholm hos farmor. Frida fick träffa sin tvillingbror Karl och storasyster Ebba. Vecka 2 var också upp och ner. Tredje veckan kom Fridas assistent, ”StorFrida”, ner till oss för att stanna de sista två veckorna. Näst sista dagen glömmer nog aldrig ”StorFrida” och jag.

Frida gick sina första egna steg med rollator. Hela ungen lyste av stolthet. När vi kom hem fick vi bra uppbackning av habiliteringen och våran ”StorFrida”. Det är MYCKET viktigt att den personliga assistenten får vara med så mycket som möjligt. Frida har fortsatt att träna enligt Move & Walk-metoden. Nu har vi just påbörjat vår andra Move & Walk-period, denna gång i Stockholm.

Min sammanfattning om förra gången: Det kändes som vi aldrig tränat förut innan vi kom dit. Allt innan var så tamt. Det ställdes inga riktiga krav på barnet, vi skulle bara vara nöjda om hon inte blev sämre. Nu fick vi mål. Visst var det dåligt städat och dålig mat, men vad gör det? Frida kunde gå när vi kom hem. Frida själv är positiv till träningen och pratar ofta om att hon ska åka till ”gåskolan” igen.

Mamma till Frida Myrsten, 3 år, Ytterberg i härliga Härjdedalen


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Publicerad Lämna en kommentar

En pigg kille på 15 bast berättar om hur tillfälligheterna styr ens öde

IMG_4967MITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING:

DAGENS KAPITEL AV ANDERS GUSTAVSSON:

En pigg kille på 15 bast

Jag är en pigg kille på femton bast, gravt utvecklingsstörd (CP-epilepsi-synnervsförtvining). När jag var sex år såg min dåvarande personliga assistent (hon är numera min fostermamma), på ett program på TVom Petö-metoden och tänkte att det verkade vara något för mig, men hon fick inte respons någonstans ifrån. När jag sedan flyttade till henne för tre år sedan träffade hennes dotter en familj som hade vistats på Move & Walki Nässjö. Morsan ringde direkt och ställde oss i kö (väntetiden var ett år). Sedan började ett jagande efter ”money”.  Tack till alla fonder som har hjälpt oss att genomföra våran vistelse på Move & Walk.

Första veckan blev jag givetvis sjuk (jag visste ju inte ett dugg om var jag hade hamnat eller om vad som skulle ske, och de gör inte hur dom vill med mig, ser ni)! Resterande tre veckor jobbade jag med glatt humör, men tyvärr såg inte personalen på Move & Walk någon förbättring (problemet är nog att jag är för stor och tung, det ska börjas i tid, det som inte krokigt ska bli). Däremot såg personalen i skolan och på kortis det, när vi kom hem. Jag hade bättre hållning, hade lärt mig tugga maten och kände inte olust längre vid måltider.

Efter vistelsen på Move & Walk har jag genomgått en stor ryggoperation (som kanske ej hade behövts om jag hade fått startat träning på Move & Walk långt tidigare, enligt mammas funderingar), så jag har tyvärr inte kunnat träna hemma ännu, som ju är meningen. Men nu ska vi ta nya stora tag och se vad det kan leda till i framtiden. Drömmen är ju givetvis att få komma till Move & Walk i Nässjö fler gånger och fortsätta att träna upp minkropp (ni har väl hört talas om bodybuildning)?

AndréasMoberg i Qmla

(Förmedlat av Monika Niederkorn)


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.