Jo, Du kan - bloggen

Kap 32: En godhjärtad ängel

2013-01-10 14.58.45JO, DU KAN – BLOGGEN, bygger på en bok som skrevs 1996 och som snabbt såldes slut på förlaget. Genom att följa den får du en bakgrund och förståelse för det arbete som fortfarande pågår, för att ge alla neurologiskt skadade, som vill, tillgång till konduktiv pedagogik. Tidigare kapitel  hittar du genom att klicka på kategorin ”Jo, du kan – bloggen” i menyn till vänster.

I DAG KAP 32:

Mörka moln tonade upp sig över Budapest himmel. I de mörka molnen svävade mina gamla änglar. Jag mindes särskilt en gång när jag och två av mina sjukgymnaster satt på en mjuk matta i vår lilla gymnastiksal på Bräcke Östergård och pratade om min framtid. Jag var åtta år, skulle fylla nio och gick i tredje klass på internatskolan. Alla barn som gick där var handikappade. Vi fick extra mycket sjukgymnastik och skolklasserna var extra små så att läraren skulle hinna med att undervisa i vår takt.

Jag berättade om mina stora framtidsdrömmar för de båda sjukgymnasterna. Det jag tänkte på mest var uppfinningar som skulle underlätta människors vardag. Mitt slutmål var att bli professor och leva ett lika spännande liv som Professor Baltazar i barn-TV-programmen.

-Ska du bli professor måste du gå i andra skolor än på Bräck Östergård, sa ena sjukgymnasten.

Jag nickade. Det hade jag också tänkt på.

-Du är så intelligent att du skulle klara dig lika bra i en vanlig skola, sa den andra.

Jag höll med. Jag ville gärna gå i en vanlig skola hemma hos mamma och pappa, så jag slapp vara hemifrån på internat hela veckorna.

-Vi ska prata med dem som bestämmer, sa båda sjukgymnasterna.

Den dagen behövde jag inte träna alls. Jag slapp krypa på alla fyra och sätta ner handflatorna mot mattan. Det var en svår övning fast sjukgymnasterna hjälpte mig. Jag slapp försöka gå utåt med fötterna. Jag tyckte det var skönt att slippa. Vi bara pratade och pratade och den dagen var första gången jag minns att jag kunde dra nytta av mitt filmintresse. Jag berättade om hur pappa brukade läsa textremsorna högt för mig när vi tittade på gamla svart/vita filmer tillsammans.

Av en tillfällighet skulle de båda sjukgymnasterna gå på bio på kvällen och se en svart/vit film av Woody Allan. På något sätt charmade jag tydligen särskilt den ena. Hon frågade om jag ville följa med. Det ville jag och det fick jag när vi frågat avdelningsföreståndaren på min avdelning.

Mot de mörka molnen över Budapests himmel såg jag bion framför mig. Jag fattade ingenting av filmen, men jag minns att jag tyckte sjukgymnasten vid min sida var väldigt söt när hon slagit ut håret och hade riktiga kläder på sig, inte den vanliga träningsoverallen. När de kysstes på filmen grät min sjukgymnast fast alla andra i publiken skrattade. Jag lät också en tår rinna ned för min kind och så lutade jag huvudet mot hennes arm för att hon skulle känna att hon inte var ensam.

-Ibland är det svårt att tro på kärleken, viskade hon.

-Du är min ängel, sa jag och kände mig vuxen och självsäker.

Vilken lycka det var att få gå på bio. Så självklart borde livet vara. Kanske var det då jag slutgiltigt bestämde mig för att aldrig någonsin drömma om det jag inte kunde. Hur handikappad jag än var kunde jag i alla fall prata och gå på bio och luta huvudet mot kvinnan vid min sida när hon behövde tröst. Livet eller kärleken behövde inte vara svårare än så. Kanske var det också då jag insåg att filmen var mitt liv, att genom filmen kunde jag bli den jag ville.

Den dagen hade jag inte tränat något. Jag fick följa med på bio istället. Jag har alltid sparat detta som ett viktigt och vackert minne. Till och med mina sjukgymnaster insåg att mitt intellekt var långt mer utvecklingsbart än min kropp. Varför skulle jag behöva försöka vrida mina fötter utåt, när jag inte kunde?

Jag lutade huvudet mot min sjukgymnast arm för jag visste att hon gjorde allt som stod i hennes makt för att hjälpa mig. Hon hjälpte mig till och med till en vanlig skola.

FORTSÄTTNING NÄSTA VECKA


FOTO ANETTE MULLBACK

Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s