Jo, Du kan - bloggen

Kap 30: Sträcka på benen och gå stolt – en förvandling från baby till vuxen man

hukJO, DU KAN – BLOGGEN, bygger på en bok som skrevs 1996 och som snabbt såldes slut på förlaget. Genom att följa den får du en bakgrund och förståelse för det arbete som fortfarande pågår, för att ge alla neurologiskt skadade, som vill, tillgång till konduktiv pedagogik. Tidigare kapitel  hittar du genom att klicka på kategorin ”Jo, du kan – bloggen” i menyn till vänster.

I DAG KAP 30:

För att gå ner på huk ordentligt måste man kunna vrid ut knäna också. Jag fick hålla mig i en stol och böja knäna för att sätta mig på huk igen. Eszter la sig mellan mina ben och höll isär mina knän med all sin kraft. Inte heller musklerna som vred ihop benen, var för korta, bara väldigt spända. Tillslut fick jag isär knäna och kunde gå ner på huk själv, när jag höll i stolen.

Dessa övningar var så ansträngande att jag fick sätta mig för att andas ut minst var femte minut. Jag talade om för Eszter att jag trott att jag vant mig vid hennes övningar. men det här nya programmet som hon startat nu var tio gånger jobbigare än tidigare.

-Jag såg att du var mogen för något nytt, sa Eszter och log.

För att fortsätta hålla isär knäna ville Eszter att jag skulle gå bredbent. Hon klagade direkt på att mina knän var böjda. Jag tänkte säga att musklerna på baksidan av låren var för korta, men vid det här laget visste jag att musklerna bara var spända.

-Gå sakta. Tänk på att sträcka benen innan du tar nästa steg.

Jag gick väldigt sakta.

-Sträck på benen mer.

Jag sträckte på benen så mycket att jag fick en känsla av att jag böjde dem bakåt.

-Bra. Nu är benen raka.

Jag trodde inte mina öron, men jag fortsatte gå på raka ben för första gången i livet. Visst gjorde det ont i de spända musklerna, som jag nu sträckte ut. Men det var en skön värk.

-Gå vanlig nu. Inte så bredbent.

Jag fortsatte stäcka ut benen innan jag tog varje nytt steg.

-Very good.

Eszter var nöjd.

-Nu går du ju ordentligt, sa hon. Enda felet är att du vrider vänster knä och tårna inåt. Försök vrida fötterna utåt.

Jag mindes mina gåställningar, mina skenor och pappas beslut när han var barn att sluta gå inåt med tårna. Nu ville också Eszter att jag skulle vrida fötterna utåt. Jag försökte. Det gick! Det kändes till och med naturligt. Självklart var det lättare att vrida fötterna utåt, när benen var raka. De inledande övningarna, som Eszter gjort med mig, hjälpte säkert också till.

Sakta tog jag steg efter steg på rätt sätt.

-Jag vet att du måste gå långsamt för att lära dig det nya sättet att gå. Men jag vill att du i fortsättning går på detta sätt, sa Eszter. Du får sluta jäkta ett tag.

Jag nickade. Eszter visste inte att jag tänkte på min pappa. Äntligen fick jag bestämma mig för att gå som en vuxen, inte som en babys.

FORTSÄTTNING NÄSTA VECKA


 

Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s