Veckan som gick

Dödshjälp – SVT ringde och frågade om jag inte ville dö längre

2014-07-23 10.24.14VECKAN SOM GICK På 1990-talet var det vanligt att pressen, tidningar, radio och TV ringde och frågade om allehanda stora och små saker. Det har inte hänt på länge, men i onsdags ringde Hanna Nordin, en stressad reseacher från SVTs Debattprogram.

-Jag söker ett case för Debatt i morgon kväll, när vi ska debattera dödshjälp, sa hon. Jag har hört att du var dålig förut och ville dö, men att du mår bra nu.

Jag hade dagen innan fått reda på att debatten var på gång av Gunnel Larsson, en känd förespråkare för livets okränkbarhet och motståndare mot den filosofi bland annat Torbjörn Tärnsjö står för, där minimering av lidande ingår i livets värdeskala. Fast jag var förberedd på att debatten var på gång, kom ändå SVTs påstående som en chock.

-Nej, har aldrig vela dö, sa jag. Däremot är jag helt emot aktiv dödshjälp, fortsatte jag och drog några av de mest självklara argumenten om livets okränkbarhet, det sluttande planet om att gränserna flyttas om man en gång har gått över den heliga linjen och att livet inte är ett val utan en skyldighet.

-Men om personen vill dö, argumenterade Hanna för att få igång mig.

-Ingen människa är en solitär, som lever i ett vakuum. Det kan väl hända att du vet att du vill dö just nu, men i morgon? Om alla tycker synd om dig och tycker att du lider, är det klart att du vill dö, men det är aldrig ditt LIV det är fel på. Det är människorna runt dig och förutsättningarna det är fel på. Vi är människor och det som skiljer oss från djuren är att svaghet är en tillåten del av människans liv. Vi stöter inte ut de svaga. tvärt om, vi skapar samhällen, filosofier och religioner för att ta hand om det svaga. Det ger livet ett mervärde för alla.

SVT la på och sa att hon skulle ringa tillbaka om medverkan blev aktuell. Hon SMSade ett par minuter senare och tackade för argumenten, men meddelade att producenten bedömde att det tog för lång tid för mig att tala, särskilt om jag behövde tolk också. Ingen medverkan för mig alltså. Men jag är inte alls förvånad. Det är bara ytterligare ett uttryck för nutidsmänniskans rädsla och förakt för svaghet, lidande och det annorlunda. Den rädsla och det förakt som dödshjälpsförespråkarna bygger sina framgångar på.

Döden är inte bot eller lindring för något lidande. Ett stort, dolt samhällsproblem i Sverige är självmord.  Varje dag tar nästan 5 svenskar livet av sig, också i dag, när vi diskuterar dödshjälp. Även en dödssjuk, totalinvilidisera människa har ett ansvar för sin omgivning. Genom att bara se en tidigarelagd död som en lösning på livsproblemen, påverkar denna sköra och utsatta människa oss alla. Denna syn ger oss en känsla av döden som lösning. Jag vill inte att självmordsstatestiken ska öka. Jag vill inte att någon, hur sjuk, frisk, rörlig, funktionshindrad, intelligent ska sprida den villfarelsen, att döden kan bota problem och bryta svaghet.

Du som någon gång funderat på självmord, eller gör det just nu. TÄNK en gång till. Den ENDA lösningen ligger i framtiden, inte den framtid du ser just nu. Den framtid vi inte kan ana. Hur dåligt livet än är eller har varit, hur många dagar eller timmar du än har kvar, så är framtiden ändå alltid ett oskrivet blad, om vi lever. Framtiden finns bara, om vi lever och genom att leva ger vi andra kraft att orka fortsätta, hur ensamma och övergivna vi än tror att vi är.

I 34 år blev jag matad och påklädd varje dag. När jag var 34 hittade jag en behandling, som ingen visste om, som bara fanns i östeuropa. Jag lärde mig äta och klä på mig på tre månader. Ibland vänder liv, av en slump. Livet är en möjlighet för alla oavsett förutsättning, oavsett hur lång tid som är kvar. Det är endast i nuet vi lever och den insikten blir större och viktigare ju kortare tid vi har kvar. Vad som är svagt eller stark, bra eller smärtsamt går inte värdera efter en linjär måttstock. Livet är vår ovissa framtid. Det är fantastiskt, magiskt och smärtsamt.

Diskrimineringen i att bli utesluten från den mediala offentligheten med argumenten att jag talar otydligt och långsamt, är en debatt i säg. De många unga framgångsrika kvinnorna, börjar växa in i rollen som nutidens jätteproppen Orvar och tycks lika effektivt välja bort otrendiga minoritetsgrupper och minoritetsargument, som medelåders män valde bort kvinnornas röster från det offentliga rummet för inte alltför många år sedan, men det får bli ämne för en annan veckokrönika.

Lars Mullback


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer fler. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter


Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Alla som omnämns eller berörs i Mullback Bloggar ges möjlighet att bemöta ett publicerat inlägg via ett eget inlägg, utöver vanliga kommentarsfält, så länge inlägg följer svensk lag och publicistiska principer.

Vill du medverka med ett inlägg, skicka det till lars@mullback.se. Märk mailet MB Inlägg, och ”citattecken” kring den text som du vill få publicerad. Bifoga gärna lämplig bild (som ej är rättighetskyddad.)

Kategorier:Veckan som gick

1 reply »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s