MITT KP enligt Karsten

Tack att du tog KP till Sverige, Eszter Horvath. Utan dig – ingenting

från oväderMITT KP – enligt Karsten är en kategori i Mullback Bloggar med berättelser från 1990-talet, när Konduktiv Pedagogik just blivit känt i Sverige, sammanställda i ”Boken om Move & Walk – En bok som söker nya berättelser” av Karsten Inde. Publiceras med tillstånd av Karsten Inde.

SOMMARLÄSNING

KAPITEL 1 se länk, KAPITEL 2 se länk

I DAGEN TREDJE KAPITLET AV ÅSA FREMLING:

Vi hittade rätt, men höll på att drunkna

Vi kopplade upp oss mitt i värsta dagiskaoset. Surfa på nätet blev utmärkt terapi. Jag satt uppe halva nätterna och letade runt i världen efter information om cp-skador och om vad man kan göra åt dem. Jag hittade bland annat TES (Therapeutic Electrical Stimulation), men det som verkligen fångade mitt intresse var konduktiv pedagogik. Jag pratade med föräldrar världen över som hade olika erfarenheter och den konduktiva pedagogiken (Petö) var det som verkade stämma bäst överens med vår egen inställning. Jag hade också många samtal kring ämnet med Eva Forsström, Antons sjukgymnast på Habenheten, som intresserade sig mycket för CE (Conductive Education, konduktiv pedagogik på engelska) och hade börjat låta sitt arbete inspireras därav.

En höstdag 1995 såg jag plötsligt i en kvällstidning att den konduktiva pedagogiken hade nått Sverige under namnet Move & Walk. En träningsperiod hade anordnats av föräldrar i Nässjö och det skulle bli fler. Jag kastade mig på telefonen och ringde till Thom Nilsson, vars namn stod i tidningen. Sen vet jag inte vad som hände riktigt, men det började med aktivt medlemsskap i föräldraföreningen, övergick till kontaktmannaskap för Stockholmsområdet – när det var som mest hektiskt fick jag runt 100 telefonsamtal om dagen – och plötsligt satt jag, av alla människor, i styrelsen…

Move & Walk Skolan öppnade först i mars -97. Vår första träningsperiod inföll i april samma år. Vi såg att rolig träning mycket riktigt ger resultat. Anton sade både mamma och pappa för första gången i sitt liv när vi kom hem och hans balans hade förbättrats betydligt. Dessutom hade han ju så kul, även om han många gånger helst ville sova på lektionerna. Han var inte alls van vid situationen – här förväntade sig ju alla fröknar något av honom. Han var plötsöigt både sedd och hörd och därtill konverserad av var och varannan, på lektionerna, i korridoren, i köket och överallt. Han älskade det och han älskar fortfarande Move & Walk-skolan i Nässjö. Men själv hade jag det svettigare än jag ville visa under den här första perioden. Jag ville koncentrera mig på Anton och allt det nya som vi skulle lära oss och vara med om, men det kändes som om det ständigt var annat som pockade på min uppmärksamhet, jag var ju styrelsemedlem gudbevars. Jag försökte hålla god min och lyckades väl ganska hyfsat, men inuti var det annorlunda. Det kändes som om jag trampade vatten och det blev inte ett dugg bättre när vi kom hem.

Drunkningskänslorna fanns kvar.

Jag visste nu att Anton hade det bra på dagis med sin assistent. Han fick leka och göra saker och umgås med de andra barnen på ett vettig sätt. Han fick all önskvärd hjälp och stimulans och dessutom bra träning. Sibyl blev på eget initiativ lika bevandrad i M&W-träningen som vi själva och hon förstod omedelbart hur viktigt det var för Anton. Tack vare henne kunde jag ge mig själv utrymme att fundera över hur jag mådde. Jag började försöka trappa ner och avsade mig allt vad ideellt arbete heter, men fastän jag blev bättre på att inte åta mig för mycket fortsatte jag att trampa vatten ett bra tag till, men till sist kom ett sammanbrott och det är jag glad för idag.

Nu går det åt rätt håll igen, men utan Antons underbara pappa, utan Antons fantastiska storebror, utan Antons duktiga assistent och – kanske främst – utan den bekräftelse som M&W har gett oss alla är det verkligen osäkert om det hade gjort det.

Nu har Anton tränat i Nässjö många gånger. Varje gång har han gjort fina framsteg, men aldrig riktigt som första gången. Utan daglig träning på hemmaplan faller alltihop platt till marken. I skolan hinner man inte träna i tillräcklig utsträckning hur bra assistent man än har och på kvällarna är man för trött. Den enda lösningen är en konduktivpedagogisk skola med dito träning inbakad i undervisningen och tro det eller ej, men den skolan håller i skrivande stund just på att bli verklighet här i Stockholm tack vare Boel Ljunggren och Susanne Llimargas, som fortfarande orkar ligga i som rävar och som varit kloka nog att stöta på rätt person – Karsten Inde. (Detta blev sedan Joriel-skolan, min anmärkning)

Till sist vill jag passa på att rikta ett tack till min underbara, älskade Anton. Du har ett sånt fantastiskt tålamod med allt och alla och du lär hela tiden så många människor så mycket om tillvaron, men även om du inte gjorde det skulle du ändå alltid vara den alltigenom underbar person du är, med ditt smittande skratt, din finurlighet och stora omtanke om andra. Tack också till Lars Mullback, för att du gav alla cp-skadade ett anständigt ansikte och, framförallt, tack till Thom Nilsson och Maria Flanagan, ni som tog Eszter Horvath till Sverige. Utan henne – ingenting. Tack Eszter.

Åsa Femling, Stockholm


FOTO GINTARE MULLBACK

Gillar du detta inlägget? Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Skriv in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Alternativt; Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan eller följa mig på Twitter

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.


Breven som publiceras på MITT KP är tänkta för en bok om Konduktiv Pedagogik. Mullback Bloggar är en genomgång av det mycket omfattande material som finns. Delar av detta material, kommer förmodligen även publiceras i tryck längre fram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s