MITT KP

15 år tidigare – Mamma Ammi skriver om mötet med Konduktiv pedagogik & om hur habiliteringen fungerade 1999

Brev 1MITT KP är en kategori i Mullback Bloggar med brev från personer med erfarenhet av Konduktiv Pedagogik. I söndags publicerades ett brev från Ammi Thörnblom. Hon berättade som mamma till en 22 årig son. Men Ammi har varit med länge. Redan i augusti 1999 när sonen var 9 år, skrev hon ett öppet brev om upplevelserna av Konduktiv Pedagogik. Detta brev var riktat till Karsten Inde, dåvarande ägare till Move & Walk.

Ett neurologiskt funktionshinder, är en livslång skada. Konduktiv Pedagogik är ett koncept för att göra livet lättare – hela livet. Läs här nedan hur Ammi Thörnblom upplevde Konduktiv Pedagogik 1999 jämför gärna med hennes berättelse från 2013, klicka på länken.

BREV FRÅN AMMI THÖRNBLOM FRÅN 1999:

Först vill jag tacka dig, Karsten, för allt du gör för oss på alla sätt, till skillnad från alla andra 30-40 kontakter vi har – där händer det inte så väldigt mycket. Du ger oss den framtidstro vi såväl behöver – TACK!

Vår son ärnu snart 9 år. Han har en skada som gör att han inte kan gå själv, men lite med hjälp av stöd. Han tar sig fram med manuellrullstol och ”skuttkryper”. Armarna fungerar ganska bra, han kan äta själv, klä av sig tröjoroch strumpor själv. Han har svårt att rita och skriva, men det kommer mer och mer. Intresset för det är på topp just nu. Han gör sig ganska bra förstådd när han talar, men det beror också på om folk har tid/lust att lyssna. Toalett och tvättning klara han inte av, men han försöker så gott han kan.

Han har under förskoletiden fått mycket stöd och träning, bl a genom Stadshagens habiliterings-förskola. Där gick han 3 dagar/vecka i ca 2 år. Han fick all slags träning. Sjukgymnastik,  logoped, arbetsterapeut m m. Det tränades lite enskilt, men också tillsammans med bra personal och trevliga kompisar. Man kände sig alltid delaktig och välkommen som förälder där. En rolig tid. Han har också varit på förskolan Bambi. Ett väl fungerande dagis med både handikappade och”vanliga” barn. Där fanns också sjukgymnast och en välutbildad personalstyrka. Allt var med andra ord ganska smärtfritt under den tiden. Sonen gjorde framsteg. All personal och vi föräldrar såg framåt.

Därefter började skolan (6-årsverksamhet). Vi valde hemskolan där de hade sjukgymnast och arbetsterapeut anställda. Det gick väl bra ett tag, det simmades och tränades endel. Sedan blev det för svårt att träna tyckte man. Man ringde hem och frågade hur man skulle göra. De tyckte att han var svag och inte samarbetsvillig. Det blev mest hand träning. Sedan ville man börja med ståskal, vilket vi föräldrar inte ville. Sedan var det dags för elrulle tyckte man, men vi föräldrar ville ha lika bra träning som tidigare på förskolorna. Det blev mest tjat om elrullstolen, vi föräldrar var elaka som inte ville ge vår son någon sådan. Där tappade vi vårt sista lillahopp för det ”hab-teamet”.

Vi träffade en ortoped i några minuter. Han tyckte att vi skulle operera senor och muskler punkt slut. Vi ville fortfarande ha mer träning och i fall vi nu skulle operera, vem skulle gympa med vår son efteråt, när det är som viktigast? Vi fick inga bra svar och det började gå emot ordentligt i huvudet. Vi ringde upp sjukgymnasten på Stadshagen och frågade om operation och eftervård, om vad hon visste om det som vi inte hade fått svar på. Hon svarade så gott hon kunde.

Vi kom in på Move & Walk tack vare henne. Vi hade sett om det på TV och tyckte det var intressant. Sjukgymnasten lämnade telefonnummer till föräldra-representanten i Stockholm. Vi ringde henne och fick snabbt en tid för bedömning. Bedömningen gick bra och några månader senare var vi påväg till Nässjö. Vi fick betala hela kalaset själva, det fanns inget intresse någonstans ifrån.

Träningen började. Det var kul att träna i hop med de andra,vi såg framsteg nästan på en gång. Benen slutade att korsa sig vid gång bl a och kropps uppfattningen blev större och större. Månaden där nere var helt otrolig på alla sätt.  Det var bra att se hur andra i landet hade det på alla sätt också.

Det blev många sena nätter med mycket intensiva diskussioner. Sedan bar det av hemåt igen, med hopp om framtiden, men ingen från habilitering eller skola ställde upp på det här. Alla var helt ointresserade. Vi fick träna själva, så gott det gick.

Nästa gång vi åkte ner till Move & Walk fick vi lite betalt från försäkringskassan, mend et kom efteråtoch var upplagt på flera månader. Den perioden var lika bra som den förra, men som vanligt hände inget på hemmaplan.Vi fick knappt någon sjukgymnastik alls och assistenterna i skolan var inte heller mycket till hjälp. De hade onda ryggar och verkade hellre vilja göra något annat.

Så har två år förflutit av våra liv, med ointresse från alla håll. Man tappar ganska mycket intresse själv då, tyvärr. Men för en månad sedan fick vi ett brev om att vi fått plats på Pysslingen/Frösundas Move & Walk-skola i Långbro,och det ser vi verkligen fram emot. Den skolan hade aldrig kunnat öppna utan de kämpande, villiga föräldrar som, liksom vi, tröttnat på hur våra barn behandlas. Tack igen till dig som lyssnade på dessa föräldrar.

Amie Thörnblom, förälder till 9 årig son, 1999


MEDVERKAN

Vill du också medverka och berätta vad Konduktiv Pedagogik betyder för dig, skriv till lars@mullback.se

Genom att märka mailet Mitt KP, ger du Mullback Bloggar rätt att publiceras din text i sammanhang som främjar utveckling för neurologiskt funktionshindrade. Skicka gärna också med någon bild, som du tycker passar.

Vill du hellre berätta på film, går det lika bra.

Kategorier:MITT KP

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s