Jo, Du kan - bloggen

Kap 21: Att ta herraväldet över kroppen

kylskåpUngefär samtidigt som jag skrev förra kapitlet avtog den värsta tröttheten och mitt under skrivandet fick jag plötsligt för mig att jag skulle träna lite extra hemma. Jag hade mat i kylskåpet, för jag hade storhandlat tillsammans med Marias familj ett par dagar tidigare.

Jag måste erkänna att jag var väldigt ovan i köket. Under alla år med assistenter har jag låtit dem förbereda allt, så det bara varit att ta ut en färdig tallrik ur kylskåpet när jag var hungrig. Nu skulle jag plocka fram maten själv.

Från svenska hjälpmedelcentralen hade jag fått med mig en speciell skärbräda för att kunna fästa det jag ville skära upp och jag hade också fått med mig en speciell kniv med greppriktigt handtag. Ur kylskåpet plockade jag fram det färdiglagade köttet som jag tänkte skära i lagom bitar för att kunna stoppa i munnen.

När jag fått fram skärbräda, kniv och kött, var jag redan så trött igen, att jag bara ville gå och lägga mig. Men jag var besluten att motstå tröttheten. Kvällen innan hade jag sett på ITN-NEWS ett TV-reportage om utbildningen av elitsoldater i Thailand. Efter övningarna var de så trötta och utslitna, att många svimmade. Jag tänkte att kan de motstå sin smärta, så kan jag.

skäraMed träningsvärk i armarna skar jag köttet i bitar. Det gick riktigt bra om jag koncentrerade mig och tog i med alla muskler för fullt. Det var så ansträngande att svetten sprutade omkring mig. Två intensiva timmar på ett gym var ingenting mot den ansträngning som krävdes för att skära min grillade biff i lagom munsbitar.

När hela köttbiten var uppskuren andades jag ut och en fråga kom upp i huvudet. Varför gör jag detta? Varför kämpar jag så jag badar i svett och nästan svimmar av utmattning? Min älskade fanns ju inte längre. Den kvinna som jag kunnat gå genom eld och vatten för, hon fanns inte lägre som verklig människa i mitt liv.

När jag skrev dessa rader kände jag hennes doft i näsan, parfymen och den oändliga mjukheten i hennes kropp, när hon kom nära mig. Det var kärleken till henne, som fått mig att längta efter självständighet. Det var på grund av att jag lyfts av hennes kärlek som jag lyckats dra tröjan över huvudet som 33-åring. Det var längtan efter att bära vårt gemensamma barn i famnen, som fått mig att duscha själv på morgonen och som fått mig att uppfinna kinesen för att kunna raka mig och knäppa byxknappen.

målNu kämpade jag som en galning för att lära mig att använda hela min kropp, men nu fanns inte min älskade längre. Nu talade vi inte ens med varandra. Den enda kontakt som var kvar, skedde via våra advokater. Min älskade trivdes i min lägenhet. Hon ville bo kvar trots att det var min lägenhet och trots att vi muntligt gjort upp om att jag skulle behålla den om vi skulle separera någon gång. Min älskade och jag bråkade. Och jag badade utmattad i min egen svett. Jag orkade inte tänka mer. Jag skulle äta. Maten var det enda jag ville koncentrera mig på. Jag skulle äta. Jag var besluten att pröva om jag kunde äta med gaffel, ensam.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

Kategorier:Jo, Du kan - bloggen

Märkt som:, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s