Söndagsbloggen

Liv, död, kärlek och goda kakor på ett litet café i en förort till Örebro

2014-04-15 16.44.57SÖNDAGSBLOGGEN: På ett litet torg i en förort utanför Örebro råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub. Kaffebegäret kan ibland inte stoppa en för någonting. Till vår stora förvåning var kakorna jättegoda, inte alls så sötsliskiga och enorma som vi vant oss vid på de stora cafekedjorna. Vi frågade mannen bakom disken vad det var för bakverk.

– Det är en fruktkaka med bär i. Min egen komposition.

– Du har inte mycket socker, sa min fru.

– Bären är så söta ändå.

– Äter ni inte socker där du kommer ifrån.

Caféägaren skrattade, och berättade att han heter Amer Habib och kommer från Irak,

– Där lever vi under den starka solen, sa han. Här i Sverige finns den svaga solen. Här behövs inte så mycket socker,  men i Irak äter vi jättemycket socker för att klara hettan. Livet i solen ger annan dygnsrytm.

– Har ni socker i maten också? undrade min fru.

Amer berättade att de aldrig hade socker i maten . Det sötade teet och de söta kakorna åt de efter siestan, vid tre fyra tiden på eftermiddagen, för att vakna.

– I Irak börjar livet efter åtta på kvällen, när svalkan kommer, då går vi ut på stan och roar oss , sa han och satte sig vid vårt bord.

2014-04-15 16.17.02Amer Habib kom till Sverige 1988, flydde från Sadam Hussèns terror, mot hans folkslag, kurderna.

– Det är mycket nytt man ska lära sig i ett nytt land, inte bara språket, utan traditionerna också, sa han eftertänksamt och jag kände att en helt annan värld av erfarenheter fanns i hans huvud.

Han pratade perfekt svenska och berättade gärna om sitt liv och hur de båda kulturerna format honom.

– Jag hade bott i Sverige i tio år när jag åkte tillbaka till Irak första gången, sa han och ett minne tycktes lysa upp hans ansikte. När jag kom till min hemby, träffade jag en flicka, som jag tyckte att jag kände igen. Vi tittade på varandra länge innan vi i munnen på varandra frågade varandra samtidigt; Är det du?

Och det var hon. Amer hade träffat flickan innan han flydde. Då hade hon varit nio år gammal. Nu var hon vuxen.

– Redan efter 5 dagar frågade jag om hon ville gifta sig med mig, sa han ivrigt. Hon sa ja med engång,

Han blev plötsligt något eftertänksam och blev tyst ett ögonblick, innan han fortsatte:

2014-04-15 16.17.33

Amer Habib

– Samtidigt blev jag lite orolig, att hon bara ville ha en biljett till Eurpa och sedan skilja sig från mig. Jag ville bli säker på hennes känslor, så jag frågade om hon verkligen älskade mig. Jag spelade allvarlig och sa att jag måste berätta mina hemligheter, innan hon svarar ja på riktigt.

– Jag har cancer, berättade han för henne. Hon tittade på mig och fick nästan tårar ögonen av alla tankar som gick genom i hennes huvud

– Jag älskar dig ändå, visade hon.

– Jag har ingen mage, sa han till flickan han drömde om att älska. Jag var väldigt smal på den tiden, förklarade caféägaren.

– Jag ska ge dig drycker, så att du överlever, sa hon.

– Du ser jag vill bara gifta mig med dig för att du ska ta hand om mig, sa han leende till flickan. Jag är självisk och besvärlig. Då skrattade min blivande fru samtidigt som tårarna trillade ner för hennes kinder

kurdnatur

Kurdistan

– Jag ska ta hand om dig hela livet, sa hon till mig och försäkrade: Min kärlek räcker till alla sjukdomar, alla tomma magar, alla besvärliga dagar och även till de fina, lyckliga och rika.

– Och vår kärlek har både räckt och flödat över, sa caféägaren Amer Habib.  Nu har vi fyra barn, men det är på grund av sjukdom som vi bor kvar i Sverige. Jag är inte sjuk, har aldrig varit sjuk. Det är vår yngsta dotter som har ett mycket svårt hjärtfel. I höstas sa läkarna de inte kunde göra mer. Vi skulle förbereda oss på att hon skulle gå bort, bryta vår familjekärlek i en levande del och en del som svävade på andra sidan, i minnet, oåtkomligt för det fysiska, beröring och närhet.

Caféägaren berättade att deras dotter var nio år. De hade fått börja sondmata henne förra sommaren för hon kunde inte äta specialkosten som dietisterna sa vara livsnödvändig.

– I höstas blev hon bara svagare och svagare. Vi tog hem henne när läkarna och hela sjukvården hade gett upp och tagit allt hopp ifrån oss. Vi ville att hon skulle få dö hemma, hos sin familj och sina syskon. Vi kastade ut dietistens råd, specialkosten och sondmatningen. Istället gav vi henne det hon tyckte om och det hon kunde äta. Vi försökt hitta så mycket protein som möjligt. Varje morgon fick hon en röra med räkor och lax, avacado, grönsaker och frukt. Det bästa vi kunde hitta. Hon kände att vi älskade att ge henne det. Vi var hos henne hela tiden, dygnet runt, så hon skulle känna vår att vår kärlek bar livet åt henne, att vår kärlek fanns i maten vi gav henne. Vi sa aldrig att hon skulle äta, nämnde aldrig att hon var sjuk. Vi bara var där och sakta började hon äta. Hon slapp näringslösningar och sjukhusmat och upptäckt att det var gott. Hon fick smak och lust och livslängtan igen.

Han tystnade en stund, som om det han bnerättade blev för stort till och med för honom själv.

kurdnatur2

Kurdistan

– När hon började äta igen kom kraften tillbaka, viskade han sakta, som om han ville understryka det sköra i det han sa. Hon överlevde julen, fortsatte han och glädjen spred sig i hans ansikte. Nu blir hon starkare och starkare. Läkarna undrade vad vi gjort, när vi kom på återbesök. Vad skulle jag säga? frågade han oss på caféet. Glädjen till livet sitter inte i dietpåsar och näringsuträkningar. God mat från rätt råvaror, tid för varandra och massor av kärlek. Vår dotter hittade tillbaka i livet och nu är hon så pigg att vi ska åka till Liseberg och Kolmården i sommar. Och till hösten hoppas vi att hennes kraft ska räcka så läkarna kan läka hennes hjärta på riktigt.

På ett litet torg i Tibble, en förort utanför Örebro, råkde vi gå in på det lilla smörgåscafeet Miami sub, en eftermiddag på väg genom Sverige, för att stilla kaffebegäret. Vi trodde vi klev in i en billig slentrian kiosk med personal som drömde om ett liv i USA, utan ansvar för vare sig sitt automakaffe eller de portionsförpackade kakorna vi förutsatte att de serverade.

Till vår stora förvåning var kakorna hembakade och jättegoda. Vi hade stigit in i den levande världen. En värld som berikade oss med ett minne för livet, ett möten med en erfarenhet som jag aldrig mött förut och ett möte med en livsvisdom som bottnade i en mångtusenårig kultur, så annorlunda än vår, men ändå så lik i allmänsklighet och kärlekslängtan. Möten över gränser är livets egen rikedom. Tack för kaffet och minnet.

Besök gärna Miami Sub på Tibble torg eller väl något annat ställe dit du aldrig brukar gå. Det berikar livet och Sverige.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Genom att följa Mullback Bloggar, stödjer du rätten att människor ska kunna välja den väg i livet, som de själva känner gör dem mer tillfreds, nöjda och i bästa fall lyckliga och självständiga.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s