Jo, Du kan - bloggen

Kap 18: Hela min kropp skulle upptäckas och omprövas. Skulle jag förlora mig själv?

JanosEfter inspelningen av mitt fjärde träningspass, då jag stoppade mat i munnen för första gången, skulle vi ha team-middag. Jag skulle fylla 34 år nästa dag. Till middagen hade jag bjudit in Janos Hersko, Rektorn på DI, filmskolan i Stockholm. Han som kallat mig ett äckligt monster, när jag sökte in där. Nu hade vi blivit vänner och jämbördiga kollegor, som åt middag tillsammans. Han hade gått i pension från sitt arbete som DI:s rektor. Nu kallade han sig för en glad svensk pensionär, som spenderade sin pension i Ungern. Han bodde numer mest i Budapest.

Han lyckönskade mig för mitt mod att ägna mig åt min kropp och tyckte att det var oerhört starkt att jag dessutom vågade göra film om det. Vid middagen frågade han mitt team om vad de trodde om min träning. Jag minns att inspelningsledaren svarade:

-Jag tror inte Lars riktigt inser vad som håller på att hända. Om några månader kommer du inte vara så handikappad längre, Lars. Vi kommer inte vilja eller behöva hjälpa dig så mycket. Vem blir du då? Det måste ju vara som att förlora sig själv.

Jag log, men det blev tyst kring bordet. Janos översatte för den förträfflige ungerske fotograf som han hjälpt mig att hitta. Sedan sa de något på ungerska till varandra som jag anade hade med bilderna av mitt livs första tugga att göra.

Vad skulle jag säga? Vem var jag? Vem skulle jag bli? Höll jag på att förlora mig själv? Ja, precis så var det. Jag höll på att förlora mig själv. Allt det gamla skulle bort. Det nya skulle in. Med den här träningen skulle jag förmodligen komma att förvandlas till en helt ny människa. Denna insikt orsakade kaos i hjärnkontoret. Jag glömde saker, sov dåligt, orkade knappt skriva dessa rader. Jag hade alltså alla symtom på stress, som man kan ha. Kroppen värkte smärtsamt för att understödja psykets vilja att lägga av, återgå till det gamla livet, det bekväma och invanda.

Bindefelft  Allt var faktiskt bara en öken av motstånd just då, där det gamla livet tonade upp sig vid horisonten som en oas fylld av assistenter och bekvämlighet. Fortfarande kom en del inbjudningar till premiärer och partyn i Stockholms kändisvärld, eftersända till Ungern. Det ljuva livet kallade.

Det nya livet var en milsvid öknen som låg framför. Där var allt nytt, okänt och smärtsamt svårt. Där skulle jag använda nya muskler för att äta, tala, gå, resa mig, sätta mig. Jag skulle sitta på ett nytt sätt, till och med hålla en ny min i ansiktet när jag vilade.

Allt var nytt. Hela min kropp skulle upptäckas och omprövas. Det var den oändliga öknen som jag skulle vandra genom denna sommar, ensam med Eszter. Och där på andra sidan det öde landskapet vågade jag nästan tro att det friska vattnet fanns, det rena havet, det nya livet, det själständiga livet.


Gillar du detta inlägget?
 Det kommer flera. Enklaste sättet att hålla koll på bloggen är att:

Gilla Facebooksidan: Jo, Du Kan 

Följa mig på Twitter

Eller skriva in din mailadress i vänsterspalten här, så får du alla inlägg först av alla, via mail.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s