Jo, Du kan - bloggen

Kap 13: Första mötet med Eszter, kvinnan som skulle komma att förändra ALLT för så många

babyI en dag var jag med och tittade på hur tränaren och hennes assistent arbetade med barnen och föräldrarna. Det var en mycket medveten träning, som verkade vara helt individanpassad, trots att de arbetade i grupper om 6 barn i varje.

För att förenkla kan man säga att CP-barnen fick träna på samma sätt som en babys. Först lär man sig lyfta huvudet, sedan sträcka fram armarna, därefter lyfta överkroppen, sedan komma upp på armarna, för att efter ytterligare träning lära sig rulla, stå upp, gå och så vidare.

Varje frisk babys går igenom denna oerhört energikrävande kamp. Det ingår i vår ärvda livsinstinkt att kämpa för att lära oss gå och använda kroppen. Det är också nödvändigt för vår psykologiska utveckling till självständiga människor. Vi blir helt enkelt medvetna om vår kropps möjligheter och begränsningar.

CP-barn kan ofta inte ta sig igenom denna motoriska fas på grund av att de inte kan styra musklerna. Den konduktiva pedagogiken, som Petö-institutets och Move & Walk-skolans träning baseras på, hjälper barnet att gå igenom sin motoriska utvecklingsfasen.

Jag bad Chefstränaren göra en övning med mig för att se om hon visste vad hon pratade om eller om hon var lika rädd för mina muskelryckningar som svenska läkare och sjukgymnaster. Hon hälsade på mig i hand och presenterade sig som Eszter.

-Sätt dig, bad hon.

Jag satte mig och hon räckte fram en plastring mot mig, som hon ville jag skulle hålla i. Jag lyckades kasta fram min vänsterarm, så den hamnade på mitt vänstra lår. Långsamt lyckades jag skjuta fram handen över låret, så den hamnade på knäet, men ringen fick jag inte tag i. Eszter tittade missnöjt på mig,

-Jag kan inte, sa jag.

Det hörde hon inte på.

-Om du sitter stadigt, går det lättare, sa hon. Feet flat. Alla CP-barn glömmer fötterna.

omöjligtJag satte mig rak i ryggen och med fötterna i golvet som en god elev och Eszter räckte fram ringen till min vänster hand. Jag försökte gripa om ringen, men jag kunde inte. Jag visste att jag inte kunde.

-Jag kan inte gripa, sa jag.

-Var är dina ögon? sa Eszter. Det är klart du inte kan om du inte tittar på vad du gör. Alla CP-barn gör så.

Jag tänkte att jag är inget barn, men jag sa inget utan tittade på ringen och min hand. Eszter hjälpte mig att gripa om ringen.

Höger hand gick lättare. Höger hand kan jag lyfta en del saker med. Så den är jag van att fästa ögonen på eftersom jag använder den ibland.

Jag höll ringen framför mig och nu ville Eszter att jag skulle lyfta upp armarna över huvudet.

-Nej, det går inte, sa jag.

Mina svenska sjukgymnaster har bett mig lyfta min vänsterarm hur många gånger som helst ända från barnsben, men jag har aldrig kunnat. Det enda sättet för mina svenska sjukgymnaster har varit att lägga mig på en brits och med stor kraft bända upp vänsterarmen över huvudet. Den rörelsen har min pappa hjälpt mig med varje kväll hela livet, för att axelleden inte ska stelna till. Ibland fick han ta i så mycket han orkade för att få armen över mitt huvud.

vuxetbarn-Vi hjälper dig, sa Eszter och plötsligt stod Eszters assistent, Agi, intill mig på andra sidan. Ta i, sa Eszter.

Och jag tog i. Höger arm kan jag lyfta över huvudet, så jag tog i mest med den. Vänster arm följde motigt med, för jag höll ju i ringen med båda händerna och plötsligt hände något märkligt. När jag tog i som värst med högerarmen hittade jag en muskel i vänsterarmen. Det var som om musklerna i högerarmen lärde musklerna i vänsterarmen. De motstridiga spänningarna släppte och med endast lite hjälp kunde jag lyfta både armarna över huvudet.

-Känner du? frågade Eszter. Vi hjälper dig inte. Vi bara styr dig, fixerar det läge du nått.

Och jag kändes. Det var en obeskrivlig lycka. Inte bara för att jag lyckades göra det, utan mest för att jag äntligen hittat en människa som visste hur mina muskler fungerar, en expert på CP-skada.

-Den konduktiva träningen är alltid aktiv, för att du ska upptäcka vilka muskler du har, förklarade Eszter.

Jag nickade och insåg att jag som 33-åring var i stort behov att gå igenom babysen motoriska utveckling. Äntligen hade jag hittat någon som kunde hjälpa mig med det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s