Jo, Du kan - bloggen

Kap 12: Jag önskar att jag hade fått hjälp att leka på samma sätt när jag var barn

frälsningsarmenJag fick reda på att några svenska familjer till CP-skadade barn i Småland, hade tagit en ungersk instruktör till Sverige. Hon var i Nässjö och hon hade slutat på Petö-institutet för att kunna utveckla metoden pedagogiskt åt ett mer västerländskt håll. Jag lämnade Maria och det stora institutet i Budapest och åkte till Frälsningsarméns källare i Nässjö.

Det fanns inga fönster där, men ändå var lokalen ljus och välkomnande. Här kände jag ingen nervositet som när jag gick in på Petö-institutet. Här var jag välkommen. Kanske för att jag befann mig i Sverige igen.

Den skillnad som slog mig med en gång, var att nere i Frälsningsarméns källare grät inga barn, fast arbetet redan pågick förfullt. I stället välkomnades jag av skratt och glada miner. Till en början undrade jag varför, men snart insåg jag att det berodde på att föräldrarna själva var med i arbetet och tränade sina barn. Efter någon timma förvånade det mig också att monotonin som jag upplevt på Petö-institutet och som jag mindes från min egen barndoms sjukgymnastik, inte alls fanns här. Inga monotona upprepningar om att:

-Jag lyfter min arm mot taket.

Eszter undersöker Philip för länge sedan

Eszter undersöker Philip för länge sedan

Här fanns inte ens några tråkiga övningar för att ställa sig och sätta sig. När barnen skulle öva att ställa sig och sätta sig blev denna övning till en lek, där rörelsen att ställa sig var nödvändig för att vara med i leken. Barnen ställde sig inte upp för att de skulle lära sig att ställa sig. De gjorde det för att tävla och leka med sina kompisar.

De monotona upprepningarna där barnen skulle säga vad de gjorde för att bli medvetna om rörelserna, var utbytta mot vanliga barnsånger. Vilket genidrag. Här sjöngs inte sångerna som belöning. Här sjöngs sångerna för att göra rörelserna medvetna och aktiva på ett roligt och undermedvetet sätt. Barnen tog i och kämpade för att de ville leka. Här var ingen för svårt skadad för att vara med. Här behandlades inte barnen som sjuklingar som skulle läggas på britsar för sjukgymnastik. Här lekte man för att också svårt CP-skadade barn har behov av att leka och leken utformades med en sådan skicklighet att den innehöll de moment barnet behövde öva. Tränaren och hennes assistent var tävlingsledare, clown, skådespelare, psykolog, rörelsespecialist och logoped på en gång.

eszter ungChefstränaren, Eszter Totné Hórváth, hade startat sin egen privata skola efter många på Petö-institutet. I sin egen MOVE & WALK-skola hade hon full frihet att utveckla sin pedagogik. Det hade hon gjort med bravur. Det var lätt att konstatera efter bara några timmars besök.

Jag mindes min egen barndom igen på Bräcke Östergård. Alla tomma timmar instängd i sin kropp, oförmögen att röra sig, oförmögen att leka. Jag kunde ju i alla fall gå och ta mig fram, men alla de andra Conny, Merede, Anders, Kerstin. De satt alltid fastspända, än mer instängda i sina kroppar än jag, på grund av deras stora brist på kontroll, brist på rörlighet. Visst ordnade min gående kompis Robert och jag fotbollsmatcher ibland tillsammans med idrottsledaren, där alla fick vara med på det sättet de kunde, om så de bara satt still i sina rullstolar och tittade på. Men aldrig utnyttjades allas vår barnaenergi till att utveckla vårt rörelsemönster. Sjukgymnastiken skulle göras på en matta eller på en brits i en sjukgymnastiksal. Den hade inget med lek att göra.

Move & Walk-programmet fortsatte oavbrutet. Den ena aktiviteten avlöste den andra. Föräldrar hade lärt sig hur de skulle hjälpa sina barn för att de skulle kunna använda sina spända armar för att bygga ihop en liten legobil eller sätta kläder på en dock eller äta med sked eller öva att gå. Jag såg de små barnens händer och tittade på mina egna. Jag kände hur mina egna armar ville bakåt och såg hur de små barnen lyckades själva ta fram sina armar om de fick rätt hjälp av sina föräldrar. Alla intryck kom till mig. De drabbade min redan vilsna själ. Det blev för mycket. Försiktigt smög jag ut och stängde in mig på toaletten för att få vara ensam och gråta. Jag ville vara barn här. Jag ville få hjälp att leka på samma sätt som de. Så hade jag aldrig fått lekt, så hade jag aldrig fått pysslat. Självklart ska föräldrarna vara med i träningen. Hur ska de annars veta hur de ska sköta och stödja sitt funktionsnedsatta barn? Här fanns något jag sökte. Här ville jag vara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s