Jo, Du kan - bloggen

Kap 11: Var träningen en fåfäng dröm om ett barn utan handikapp

Reklam, men var arbetet värt den ovissa självständigheten

Reklam, men var arbetet värt den ovissa självständigheten

Maria var glad när hon kom tillsammans med sin mamma, pappa och lillasyster för sin första träningsdag, denna andra behandlingsperiod på Petö-institutet.

Träningssalen låg en trappa upp. Det var ett tudelat rum med plats för två grupper om 10 – 15 barn i varje grupp. I denna dubbelsal fanns träningsredskap, specialstolar och träbritsar blandat med leksaker och mjuka mattor i ett myshörn. När Maria fått hjälp att byta om, var det dags för föräldrarna att lämna sina barn. Lillasyster Kajsa sa adjö först och gick tillsammans med pappa. Då började det rycka i Marias underläpp. Hon ville inte bli lämnad ensam. Hon fick tag i sin mammas tröja och började förtvivlat skrika rakt ut.

-Ni måste stanna, mamma, mamma! Du får inte gå!

Det var en hysterisk gråt. Jag blundade, för allt gick igen. När jag var fem år, som Maria, visste jag att efter söndagsluncherna var det bara var några få timmar tills mamma och pappa skulle lämna mig igen. klockaJag frågade ideligen hur mycket klockan var, för klockan fyra visste jag att avskedet var ofrånkomligt. Än idag hatar jag de där timmarna före ett uppbrott. Och så kom avskedets stund. Ofta kunde jag hålla tillbaka sorgen, men den söndagen efter bråket om slipsen minns jag att jag skrek och längtade efter min familj lika hysteriskt som Maria gjorde nu. Hon tjöt och greppade sin mammas tröja krampaktigt i en stor sal på institutet, utlämnad mitt bland en massa för henne okända CP-barn och kvinnliga profsvårdare. Jag försökte påminna mig själv om, att alla barn har svårigheter med inskolning på dagis. Några minuter efter att föräldrarna gått lugnade sig Maria något så tränarna kunde börja sitt arbete.

Som barn hatade jag sjukgymnastik. Främst för att det var jobbigt, men också för att den inte gjorde mig bättre. Jag märkte igen skillnad. Maria tränade med längtan efter sina föräldrar som en sorgens dimma i sitt medvetande. Hon fick ställa sig upp och sätta sig ner och samtidigt säga vad hon gjorde

-Jag ställer mig upp. Jag sätter mig ner.

En monoton träning för att bli medveten om sina rörelser och sin kropp. För varje rörelse fick hon säga vad hon gjorde och efter utförd övning sjöngs en sång som belöning, för att lätta upp arbetet.

Jag satte mig i ett hörn och funderade på vad jag gett mig in på. Träning – medvetenhet, träning – medvetenhet, träning – medvetenhet. Kunde denna monotoni vara bra för ett barn?

meMen programmet bröts av då och då med pedagogiska lekar, som på ett lekis. Efter halva dagen byttes personalen ut och nya tränare kom. Jag mindes mig själv som barn igen. Det var det värsta jag visste att byta personal. Det var ett nytt avsked, nya sår som revs upp.

Vad hade jag gett mig in på? Att sitta i denna träningssal var som att återvända till min barndoms mörka rum, det jag glömt genom förträngning. Nu skulle jag göra en film om det. Det enda som skilde från min tid på Bräcke Östergård, var att träningen här på Petö-institutet fick Maria att göra fysiska framsteg. Men vilka framsteg hade Maria gjort? Hon hade lärt sig att röra sina ben något. Var det värt det? Denna dagliga träning, detta strävsamma slit, dessa tårar av övergivenhet från sin mamma. Marias mamma, försäkrade flera gånger att Maria grät lika mycket när hon lämnades på dagis hemma i Karlsborg, för just nu var hon inne i en jobbig period och var väldigt mammig. Jag visste inte vad jag skulle tycka.

ur rullstolNär Marias familj kom och hämtade henne på eftermiddagen var all sorg som bortblåst och Maria var stolt över den läxa hon fått. Att blåsa såpbubblor.

I tre dagar filmade jag en gråtande, kämpande och skrattande Maria. Jag var hela tiden mycket osäker om vad jag skulle tycka om det hela. Var träningen fåfäng, ett kämpande hopp om något ouppnåeligt mål? En dröm om att rädda sitt barn från ett handikapp som egentligen var ofrånkomligt? Vad skulle jag tycka om detta? Hade jag velat träna på detta sätt som liten?

2 svar »

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s