Jo, Du kan - bloggen

Kap 10: Minnen från min barndom på institution

Addi tränarNär jag var ett och ett halvt år kom jag till Bräcke Östergård första gången och fick bo på småbarnsavdelningen. Mamma och pappa skjutsade dit mig och lämnade mig hos tanterna med knut i nacken första gången 1963. Där fick jag bo i två månader utan mina föräldrar för att få sjukgymnastik.

Jag minns inte att jag såg mamma eller pappa gråta någon gång när de lämnade mig, men det gjorde de säkert. De kom och hälsade på mig varje helg trots att de bodde 20 mil bort. När de två månaderna hade gått fick jag komma hem och leva som vanligt tills det var dags att åka tillbaka efter ett år.Under förskoletiden var jag där tre månader varje år.

Om sjukgymnastiken gjorde någon nytta minns jag inte. Kanske hjälpte den mig från att bli sämre. De konkreta resultaten från Bräcke var annars att jag fick en del hjälpmedel, till exempel en speciell sked för att öva att äta själv. Några gånger byggdes skenor som mina händer spändes fast i för att räta ut mina förvridna händer. De där skenorna hatade jag, för de skavde och klämde och gick liksom emot hela min kropps vilja.

Uppklädda

Uppklädda

Första riktiga minnet jag har av Bräcke Östergård har dock inte med behandlingen att göra. Behandlingen var bara en liten del av tillvaron på där. Första minnet var när mamma, pappa och jag skulle gå på cirkus. Det var lördagsmorgon och jag ville klä upp mig inför att mamma och pappa skulle komma efter en veckas väntan. Helgen innan hade jag fått en jättefin rutig skjorta av mamma och pappa och så hade jag en randig slips med guldkedja, som jag älskade. Den skjortan och den slipsen ville jag ha på mig. Men barnsköterskan hade en annan åsikt. Hon tyckte inte att rutig skjorta och randig slips passade ihop. Jag blev vansinnig. När mamma och pappa kom var jag i upprorsstämning, skrek och levde och barnsköterskan skrek tillbaka. Hon vägrade att ta på mig den randiga slipsen på den rutiga skjortan. Men för mig fick slipsen se ut hur den ville. Det var guldkedjan jag ville stoltsera med.

slips   När mamma och pappa insett vad problemet var visste de inte hur de skulle reagera. På sextiotalet var klass-skilnaderna och respekten för överheten självklar.

Barnsköterskan var utbildad och proffs på vård och uppfostran av barn. Mamma försökte förklara att det inte var så snyggt med randigt och rutigt, men det hade ingen betydelse. jag hade bestämt mig. Hur det gick kommer jag inte ihåg. Det var i alla fall första gången jag såg att mamma grät. Hon grät över min envishet, över situationen, över att vara utelämnad. Vem bestämde över hennes barn? Men cirkusen var fantastisk. Jag älskar fortfarande cirkus.

2 replies »

    • Vad som är det rätta är inte lätt att veta. Jag tror dock det är bra att minnas och känna att det man varit med om har blivit erfarenheter, som man faktiskt klarat av. Vi hörs. Tack för kommentar

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s