Jo, Du kan - bloggen

Kap 7: Livskris mitt i framgångssagan

LMInför min första långfilmspremiär 1994 ökade det offentliga trycket än mer. Landets bästa stillbildsfotografer ägnade dagar åt att fotografera mig, för att hitta bilder av min framgång där min CP-skada skulle suddas bort och mitt utseende skulle bli till stiliserad skönhet. I de kolorerade magasinen var jag ofta snygg som en fotomodell, leende eller grubblande i intressanta ljussättningar.

Jag såg mig själv på TV och hörde mina egna ord i Mats Bergmans mun i dokumentärfilmen om mig. Allt detta gav mig en märklig självdistans. Offentligt framställdes jag som framgångsrik ledare, tänkare och konstnär. Mitt ansikte ljussattes till konventionellt skönhetsideal och i filmen om mig själv skildrades min kropp som ett bihang, som släpades upp för berget. Det var den slutgiltiga segern, det övervunna motståndet. Koppen var gelé, men tanken var klar.

Jag hörde mig själv på TV stolt och med tydlig röst berätta, om att jag inte kunde klä på mig själv, inte kunde duscha, inte kunde äta, inte kunde…. Jag sa det, men det visades aldrig i bild. Motsättningen var för stor mellan hjälplösheten och intelligensen. Filmaren vågade inte skildra den.

För första gången framställdes jag som geni, min hjälplöshet var utsuddad och min dröm var uppnådd. Jag hade blivit filmregissör, ledare, tänkare, konstnär. Min svaghet omnämndes bara med ord, uttalade av den store Bergmans son, skådespelaren med vacker röst. Jan Bergman läste mina ord i en stor dokumentär om min, för att mitt sluddriga tal inte skulle höras. Jag fick hjälpmedel till allt. Jag behövde, fick, inte ens prata själv. Monstret var utsuddat, bara min vackra insida syntes. Det var drömmen om mig själv, det vackra bortom det förvridna.

LM regiMen min vardag då? Jag blev fortfarande påklädd varje morgon, matad varje dag. Drömmen var en dröm som blivit filmen om mig. Ändå satt jag där åter i min vardag. Filmen var slut, min intelligens kunde inte klä på mig, inte mata mig. I min vardag var jag ändå bara hjälplös.

Mitt i framgången var mitt livs första psykologiska kris ett faktum. Jag kände mig utelämnad som ett foster och intelligent som en Bergman eller Foreman. Men intelligensen kunde inte hjälpa mig. Den innersta oron kröp fram och oroade min själ, trots att jag levde med en kvinna som älskade mig, som njöt av min hud, mitt ansikte, min kropp.

Jag lämnade ut mig själv till kärleken. Jag ville bli älskad dygnet runt. Påklädd, duschad, matad av min älskade. Jag ville slippa alla assistenter. Kärleken kunde klä mig, kärleken kunde mata mig. Jag ville leva omsluten av kärlek. Då skulle jag äntligen glömma mitt handikapp, min svaga sida. Då skulle minnet av tanten utanför affären försvinna. Då skulle näbbgäddans rysning för evigt falla i glömska.

Men denna omslutande, eviga kärlek, genom varje vardag, finns bara i form av egenkärlek. Den enda som orkar leva med mig dygnet runt, varje dag, är jag själv. Den enda som ser mitt verkliga jag i spegeln, är jag själv.

Sakta och smärtsamt upptäckt jag att det var mig själv jag hade behov av. Jag längtade efter ensamheten. Jag som inte hade varit ensam med mig själv en enda dag i hela livet.

Hur skulle jag kunna vara ensam, hur skulle jag klara mig utan assistenter? Jag som inte ens kunde ta på mig tröjan själv.

kvinna gråterMin älskade bröt ihop. Hennes kärlek pressades och nöttes av att vara tvingad att klä på mig, mata mig, duscha mig. Varifrån skulle åtrån växa, när vi alltid var tvingade att vara nakna och utmanande tillsammans? Hon tänkte på hela livet. Hur skulle vi kunna ha barn om hon skulle behöva klä på både mig och barnet?

Hon vägrade klä på mig.

Där satt jag naken och mindes alla kuratorer, alla sjukgymnaster. Alla som sett mig som de handikappades förebild. Jag som rättfärdigade det svenska handikapptänkande med min världssensationella framgång. I inget annat land skulle jag kunnat bli långfilmsregissör.

Men min tröja låg framför mig. Just då ville jag mycket hellre kunna dra tröjan över huvudet, än göra tio nya långfilmer. Jag ville ha barn. Jag ville vara man.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s