Söndagsbloggen

Söndagsbloggen – Hästar och retorik får Anna att klara sin ADHD

AnnaAnna Jäppinen flydde storstaden, lämnade Stockholm 1988 och åkte till Tiveden för ett uppdrag på jobbet. Hon blev kvar. Hon är kvar än, 2014.

– Jag träffade kärleken där, sa hon när vi satte oss till bords för att äta lunch.Kärleken fanns där i skogen, på många sätt. Kärleken till en man och till mina hästar.

Min fru och jag har gjort den omvända resan, från landet och flyttat in till stan, Göteborg. Marwin, vår nuvarande häst, har fått följa med och har senaste halvåret varit inhyrd i ett fint ridskolestall. Vi träffas för att Anna ska ta med sig vår häst tillbaka till landet, till  Tividsskogen med lösdrift och långa skogsritter, istället för att bli riden runt i ett ridhus och bli insläppt i en gallerbox klockan tre på eftermiddagen efter att ha varit ute endast fyra, fem timmar i bästa fall.

– Hästar ska vara hästar. Vi hade aldrig lämnat bort Marwin, om inte Charlie rekommenderat dig, sa min fru, Anette till Anna. (läs om Charlie)

– Jag hade bestämt att inte skaffa ny häst efter att Danne-man försvann, sa Anna och fick med ens tårfylda ögon. Förlåt, jag gråter fortfarande, fast det är flera månader sedan. Jag vet inte vad det är med en del hästar, att de kommer så nära.

Vi grät med Anna en stund. Båda våra första hästar hade gått bort och lämnat ett oförklarligt tomrum. Inte samma tydliga sorg, som när en människa dör, utan mer ett gnagande tomrum, som om en del av ens egen identitet lämnat en för alltid.

IMG_0202Marwin var tack och lov frisk och stark. Han skulle lämna oss, men inte till en definitiv och svart död, utan till ett bättre och friare liv.

– Vi vill att Marwin ska få frihet att själv kunna välja. Vårt arbete går ut på att försöka ge människa självständighet. Då är det lite svårt att låsa in sin häst i ett så inrutat liv, sa jag.

Anna höll med.

– Jag tycker det är en ständig kamp mellan frihet och inlärd hjälplöshet, sa Anna. Det har hela mitt liv handlat om.

– Inlärd hjälplöshet, vad är det?

– Det mest klassiska experimentet är med hundar i en rastgård. Varje gång hunden lägger sig får den en el-stöt. Tillslut ligger den kvar fast stöden kommer.

– Varför gör man så? undrar jag.

– För att uppfostra hunden, lära den att den inte kan påverka sitt liv. Lugna ner den till en lydig och lugn samhällsmedborgare. Hur mycket hunden än får utstå vet den att den inte kan förändra sin situation. Den bara lider och lyder, underkastelse, inlärd hjälplöshet.

– Varför är du intresserad av detta? undrar jag nästan oroligt, är det så du uppfostrar din djur?

adhd– Nej, absolut inte, men det finns överallt tyvärr. Jag har själv upplevt det genom hela skolan, ända upp på universitetet.

Jag dricker lite vatten för att få ett ögonblicks avstånd till det svåra hon berättar, men jag vill höra mer. Vad är det Anna vill säga egentligen?

– Jag har ADHD, som gör mig överaktiv. Alla har hela tiden skällt på mig, talat om för mig att jag gjort fel. Vad jag än har gjort. Tillslut vågade jag inte göra något. Allt blev ju fel.

– Äter du medicin nu, då. Du ser ju så lugn ut nu.

– Nej, men jag har benen i kors för att kunna sitta kvar på stolen, skrattar Anna. Och så blev retoriken min räddning. Jag är utbildad retoriker.

– Hur kan talandets konst hjälpa mot ADHD?

retorik– Det har blivit min strategi i livet, för att hantera alla intryck sam ständigt sköljer över mig, i en allt för hög och intensiv fart. Förut var det tillexempel mycket svårt att gå och handla. Jag plockad vagnen så överfull att jag inte kunde betala. Det gör jag inte längre. När jag ser de där lakrits båtarna, som jag förut direkt kastat i vagnen, har jag en strategi. Jag vet att jag måste tänka innan jag lägger något i kundvagnen och jag vet hur jag ska tänka. Förut upplevde jag bara att min mun ville äta lakritsbåtar; fyll kundvagnen.

– Men lakritsbåtar, sa min fru Anette, när hon dukade fram lunchen. Det är nästan så jag dreglar på mig, när jag tänker på dem. Hur gör du för att motstå lakritsbåtar?

– Min strategi är vanlig argumentation teknik, gå igenom grundfrågorna; När, Var, Hur och Varför. Då får jag distans till beslutet istället för att bara gå på känsla.

Anna tittade på sin snyggt upplagda lunchtallrik, som Anette ställt fram och skulle just börja äta.

– Vänta, sa Anette. Ni får inte äta än. Jag måste ta bilder på maten, för att skicka till Sebastian Mannerström, sonen till Leif. Jag har varit på gastronomisk praktik där i tre veckor. Jag måste få visa honom vad jag gjort.

– Är du kock, frågade Anna min fru.

mat– Nej, sa Anette och rodnade lite. Jag är hälsocoach eller kostrådgivare, men jag blir alltid nervös, när folk fråga mig vad jag gör och vad jag vill. Det var samma, när jag var hos Mannerström. Det är så mycket jag vill berätta, men hur berättar man ALLT när de frågar på en kafferast. Jag skulle verkligen behöva lära mig retorik.

– Jag ska ge dig ett tips, gratis, sa Anna. Välj ut 5 saker som du tycker är viktigt. Och ditt syfte ska inte vara att förklara det du vet, utan väcka intresse för det du vet.

– Ok, sa Anette. 1. Drick vatten. 2. Dygnsrytmen, håll tiderna. 3. Syra-bas balansen, PH värdet är grunden för att allt ska fungera i kroppen. 4. Ämnesomsättningen hålls igång med rätt mellanmål.

– Och 5. Vill jag veta var man kan läs mer om detta, för det var ju jätteintressant, sa Anna

Kostdesign.se DSC01250– Bra. Men nu vill jag träffa Marwin sa Anna, så åkte vi till stallet.

Det var en stor dag för oss, att bli utan häst. Vi köpte våra hästar 1998. Jag sa i många år att det var det dummaste jag gjort i livet. Det är SVÅRT att ha häst. Första gången vi skulle rida, fick vi gå in och hämta fram Bonniers stora hästlexikon för att läsa om hur träns, bett och sadel skulle sitta. Första ridturen blev väldigt kort. Efter bara några hundra meter sa min fru:

– Det känns inte rätt. Hästen känns så aktiv mellan benen.

I nästa ögonblick stegrade Trixie. Anette flög av förstås, men höll så hårt i tyglarna, att Trixie for bakåt och blev sittande på rumpan, innan hon föll ner och blev liggande på rygg. Anette lyckades däremot hamna på fötter och blir stående intill den förvånade hästen, så insåg Trixie att hon funnit sin ledare.

Nu var Trixie död och Marwin skulle bort. 16 år mockning och fodring 4 gånger om dagen var slut. Mullback 14Anette tog Marwin för att leda upp honom i Annas hästtransport, men det gick inte. Marwin kände inte Anettes ledaregenskaper längre. Inte kunde Anette leda sin häst in till ett okänt land.

Utan ett ord bytte de två kvinnorna plötsligt plats. Anna tog Marwin, Anette ställde sig vid transporten.

Allt blev stilla ett ögonblick. Marwin tittade på mig, sedan på Anette. Anette tittade bort, vände huvudet från hästen. Och för ett ögonblick stod Marwin alldeles ensam i tillvaron, i gränslandet mellan det som varit och det som ska komma, i det gränsland, där fria själar kan välj på grund av att erfarenheten givit dem självkänsla, istället för inlärd hjälplöshet. Det magiska ögonblicket bröts av att Marwin tog första steget. Han var sannerligen inte hjälplös. Han valde framtiden och följde sin nya ledare, Anna, lätt in i hästtransporten.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s