Jo, Du kan - bloggen

Jo, Du kan, kap 3: Ett daltande med oss funktionshindrade

60 talJag är född 1961 när det moderna funktionshindertänkandet fick sin grund.

På 60-talet var allt möjligt i Sverige och i hela västvärlden. De unga trodde på fri kärlek, flower power, utan sårande otrohet och med ömhet över alla gränser.

I väst lyckades vi landa på månen och färg-TV:n kom och i Sverige härskade socialdemokratin så starkt att den socialistiska drömmen om ekonomisk och social rättvisa var ett överskådligt mål, även för de flesta som kallade sig högerinriktade.

Den nya skolan inrättades där den enskilde elevens välbefinnande var viktigare än kunskapsinlärning. Fysisk bestraffning avskaffades enligt lag. Till och med föräldrar som agar sina barn gör sig numer skyldig till brott.

Och 1963 öppnades grundskolorna också för oss fysiskt funktionshindrade, vi fick skolplikt och där med rätt att gå i skolan. Först var det internatskolor. Jag gick i Göteborg på Bräcke Östergård i förskolan och på lågstadiet. Men redan i slutet av 60-talet började vi handikappade att integreras i samhället. Det var aldrig tal om att låsas in eller stoppas undan. Vi funktionshindrade skulle ut i samhället på lika villkor. I Sverige var allt möjligt under 60-talet. Alla var lika värda i Gunnar Strängs progressiva ekonomi.

skolaJag minns när jag som den första funktionshindrade skulle börja i fjärde klass i vanliga skolan i Karlsborg. Inför skolstarten var det flera stora konferenser om hur allt skulle ordnas på bästa sätt.

Jag var alltid huvudperson och van att prata med de höga gubbarna vare sig de kallade sig doktorer, rektorer eller kuratorer. Jag var van att vara medelpunkten och var van att få det som jag tyckte var bäst, vare sig det gällde klasstorlek eller antalet assistenttimmar, för utan en assistent vid min sida hade jag aldrig klarat mig. Jag var van att få taxi hem från skolan, när de andra fick cykla i regn och rusk. Jag var van att bli sedd som intelligent och kapabel.

På dessa konferenser kändes aldrig mina specialbehov som omöjliga problem. 60-talets framtidsoptimism genomsyrade också mina integreringskonferenser. Det var som om byråkraterna hittade en lust i att hjälpa mig, anpassa min omgivning, så att jag kunde delta på samma villkor som alla andra. Jag visste vilka behov jag hade och var tacksam för den hjälp jag fick. Jag har alltid varit ett av de mest lyckade integreringsexprimenten.

När jag ville pröva att studera teknik fast jag inte kan hålla i en skruvmejsel, så specialanpassades utbildningen till min förmåga. När jag ville studera till dramapedagog vid Göteborgs Universitet togs jag in som extraelev före hundra andra sökande. Jag fick också ett eget telefonnummer till färdtjänsts taxi för att jag skulle kunna gå på bio och teater i studiesyfte hur ofta jag ville, och jag ville ofta.

uppgångJag har kunnat använda mitt handikapp som en förturs bricka, en biljett till de bästa platserna på teatern eller en genväg till utbildning. Denna 60-talistiska framtidstro hängde med till slutet av 80-talet inom handikappSverige och är nyckeln till min framgång och min livsanda.

Det är den svenska politiska framtidstron, rättvisetanken, som fått mig att tro på mig själv. Det är de svenska byråkraterna på försäkringskassan, inom skolväsendet, på länsarbetsnämnden och inom hela den statliga och komunala förvaltningen som gjort mig till svensk samhällsmedborgare på lika villkor.

Hade jag varit född tio år tidigare, hade det inte ens varit säkert att jag fått börja småskolan. Hade jag varit född i USA hade jag inte fått någon skrivmaskin av staten som barn och ingen assistent vid min sida och därför hade jag kanske aldrig ens lärt mig skriva och läsa. Men i Sverige har jag lärt mig att allt är möjlig, för allt var möjligt. Jag fick den hjälp och den specialanpassning jag behövde.

För mig måste jag säga att den sociala drömmen om rättvisa i välfärdsstaten har fungerat. De sociala skyddsnäten har inte bara fångat upp mig till en dräglig tillvaro. Välfärdsstaten har också varit en språngbräda som lyckats tillvara ta min förmåga och ge mig förhoppningar om ett värdigt liv som en likvärdig medborgare. I denna tro hade jag levt ända tills jag mötte en Östeurope som var rektor för Sveriges enda högskola för film och TV.

Janos var inte anpassad till svensk offentlighet. Han var realist och körde ut mig. Någongång var jag tvungen att se sanningen i vitögat. På ett sätt insåg jag att Janos hade rätt. Varför skulle jag utbilda mig till filmregissör, om jag inte skulle klara av jobbet i framtiden? Tänk om jag inte kunde instruera skådespelare eller leda ett filmteam? Vid sidan av utbildningen till stridspilot är filmregiutbildningen den dyraste i Sverige.

DI  Kanske var den svenska modellen bara ett daltande med oss funktionshindrade? De kulturpolitiska målen att göra det offentliga livet tillgängligt för alla, kanske bara var en vacker pappersdrake? Jag fick skriva i tidningar och studera till dramapedagog, inte för att jag var duglig, utan för att det såg bra ut i statistiken, att också en gravt funktionshindrad var anställd eller genomgick utbildning? Så hade jag aldrig sett saken förut.

Visst sårade Janos mig på många sätt. Men det som irriterade mig mest var, att det syntes på honom att han inte trodde att jag skulle klara arbetet som regissör. Jag visste att jag skulle klara det. Jag ville inte ha någon förtursplats på hans skola. Jag ville inte syssla med film på en skyddad verkstad eller på en terapiavdelning. Jag ville konkurrera på marknadens hårda villkor. Jag var inte den Janos trodde. Han skulle bli tvungen att se mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s