Jo, Du kan - bloggen

Jo, Du kan: Kap 2 – Du är ett monster som skrämmer oss normala

VideoEfter att ha gått en videokurs på Kalix folkhögskola och skrivit, producerat och regisserat två prisbelönta videofilmer åkte upp till Stockholm och knackade på Janos dörr igen. Han kände igen mig och gick med på att se mina filmer. Efter visningen bjöd han mig in till sitt lilla kontor för en pratstund. Jag var mycket spänd på vad han skulle säga.

-Jag har sett dina filmer. De är bra. Bra, upprepade han tydligt samtidigt som han la ner mina videokassetter i en kasse. Det här är Sverige, sa han. Men ändå är jag glad att säga att jag tycker om dina filmer, särskilt när du agerar själv. Att du agerar själv visar att du är intelligent och kan förstå det jag måste säga.

Han la kassen med videotaperna på min sida av skrivbordet och tittade på mig. Jag sa ingenting. Jag ville höra vad han tänkte. Janos lutade sig tillbaka innan han fortsatte.

omsorg   -Du vet, jag kommer från Ungern. Jag kan säga det svenskar inte vågar. I Sverige ska allt vara rättvist på ytan. Du har rätt att söka hit för att du bor i Sverige och i Sverige klappar man alla invalider på huvudet. Men man skulle vilja göra som vi i Ungern. Vi låser in sådana som dig, för vi vill inte se, ingen vill se dig.

Jag stelnade till. Vad sa han? Påståendet kom som en blixt från klar himmel.

-Kära du, du tycker jag är grym, men de har skickat dig till mig, för ingen annan vågar säga det. Du kan inte prata, inte använda händerna. Hur skulle du kunna vara den starke ledare som en filmregissör måste vara? Hur skulle du kunna leda ett professionellt filmteam?

Han ställde frågor. Vad skulle jag svara? Jag fick inte tid att svara, för han fortsatte obevekligt och ogenerat.

-Hur skulle du kunna instruera skådisar? Du är ett monster som bara lockar fram deras ångest. Du skrämmer oss. Vi vill inte se ditt lidande.

Han lutade sig framåt mot mig, närmast förtroligt.

författare   -Bara du vet att du har din intelligens, inte många har den. De flesta har bara sin kropp. Din kropp vill ingen ha. Den är äcklig, oskön. De flesta hade gått under i din kropp, därför är vi rädda, därför kan du aldrig bli en av oss.

Orden sköljde över mig utan att jag kunde värja mig. Var detta sanningen? Var jag ett monster som borde spärras in så människor slapp se mig?

-Kära du. Jag är glad att jag kan säga att jag tyckte om din film. Du har något att berätta. Var glad för det. Fortsätt skriv. Bli författare så din publik slipper se dig.

Aldrig hade någon talat till mig så förut. Orden ringde i mina öron länge. De ställde allt på ända. Det var första gången jag ställde frågan: Vem jag var?

Bland mina vänner och hos min familj kände jag mig trygg. Aldrig hade jag upplevt mig själv som monster. Inte ens när jag träffade nya människor.

klass   Alltsedan jag var 18 år har jag föreläst i skolklasser för ungdomar yngre än jag själv, om hur det känns att vara annorlunda. Visst har det hänt att en del klasser fnissat och har haft svårt att titta på mig de första minuterna av en lektion, men jag visste hur jag skulle ta en nervös klass. Jag visste hur jag skulle få dem att se mig, mannen, människan, bakom mitt ovanliga yttre. Bara två gånger av de 800 föredrag jag haft, minns jag som riktiga misslyckanden, där jag inte lyckades få åhörarna på min sida.

Den ena gången berodde det på en femtonårig flicka som grät så fort hon såg mig. Jag påminde om hennes älskade, funktionshindrade bror som hon tagit hand om hela livet. Veckan före mitt besök hade föräldrarna, mot hennes vilja, skickat iväg brodern till en institution. De orkade inte vårdbördan längre. Hur lugnt jag än försökte starta lektionen, så grät flicka och sprang ut efter bara några minuter. Att försöka nå den övriga klassen efter den inledningen var omöjligt. De oroade sig för sin klasskamrat så ingen ork fanns kvar för att sätta sig in i min livssituation.

Det andra misslyckandet var en förskoleklass med sex sexåriga grabbar från krigets Libanon. Lärarinnan sa att de kunde svenska, men de förstod inte ett ord av vad jag sa. Vi lekte tillsammans i 20 minuter, men att få dem att förstå att CP-skadan inte säkert betyder att man är konstig i huvudet, kunde jag inte. För dessa sex små grabbar med granatorsakade koncentrationssvårigheter, var jag en lika märklig, men snäll idiot när jag kom, som när jag gick.

elephant_man-sideshow-performer-freak-Joseph-Merrick-255x400

Vem var jag i hans ögon? Elefantmannen?

Men aldrig förut hade jag blivit kallad ett icke önskvärt monster som borde låsas in. Tvärt om, jag har alltid känt mig önskad och efterfrågad. Var detta den vuxna sannningen?

Nästa kapitel publiceras 5 april 2014, kl 20.00

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s